Johan Cruyff..

Två män har en självskriven plats i den holländska historien när vi pratar fotboll,demontränaren Rinus Michel som tog världen med storm när han uppfann totalfotbollen och den som var hans främsta vapen på planen,nämligen Johan Cruyff.
Egentligen döpt till Hendrik Johannes Cruijff och född 1947 i Amsterdam. Han skulle komma att växa upp i Weidestraat,en förort till Amsterdam och endast en halvmil från Ajax hemma-arena så att det blev den klubben var tidigt ganska givet.

Han spelade så mycket fotboll så han slet ut ett par skor på två veckor något som inte var så populärt hos den stränga fadern som tyckte att han skulle hjälpa till i affären som familjen ägde
Dock gick "Jopies" alla drömmar i uppfyllelse när klubben i hans hjärta hörde av sig på hans 10-årsdag och meddelade att han blivit utvald till deras ungdomssektion.
Men i samma veva gick hans fader bort och han blev tillsammans med sin syskon ändå tvungna att hjälpa till i familjeföretaget,dock skulle det visa sig att Ajax skulle figurera som hans andra familj från och med denna stund.

Ajax-tiden

Johan var alltid bättre än sina jämnåriga och i sin strävan att utvecklas valde han att spela med dom lite äldre talangerna i klubben,då det som bekant skiljer en del i fysik mellan tex 14 och 18-åring tvingades han tidigt förlita sig på sin skicklighet och vara ett steg före.
Hans första match med A-laget skulle komma 1964 då han som 17-åring kom in som avbytare emot Groningen och gjorde Ajax enda mål i 1-3 förlusten,detta var för övrigt den sämsta säsongen klubben någonsin gjort,13:e plats blev slutresultatet.

Följande säsong skulle komma att bli hans stora genombrott där det blev 25 mål på 23 matcher vilket gjorde att Ajax åter stod som ligamästare.
Säsongen efter vann man dubbeln och Cruyff blev för första gången utsedd till bäste spelare i Holland något han skulle bli även dom två följande åren,säsongen 67/68 skulle han även få spela i sin första Europacup-final men där visade Milan sig starkast och vann med 4-1.
Nästa år blev det dubbeln igen för Ajax men under säsongen 70/71 blev han skadad för första gången i sin karriär,fram tills dess hade han spelat i nummer 9 men när det var dags för comeback så spelade Gerrie Muhren i det numret och här valde Cruyff sitt berömda nr 14,vilket skulle vara det man förknippade man han framöver med.

Detta år var även det året Ajax vann för första gången i Europa via 2-0 mot grekiska Panathinaikos och Cruyff blev även utsedd till Europas bästa fotbollsspelare för första gången.
Att holländsk fotboll var den hetaste skulle cementeras följande år när Ajax tog sin andra raka titel i Europa genom en seger över Inter med 2-0 i finalen och Cruyff gjord bägge målen.
Det ansågs som en enorm seger för totalfotbollen när det fram tills dess varit den italienska defensiva skolan som skördat dom största framgångarna kontinentalt,Ajax vann detta år även världsfinalen emot argentinska Independiente och den europeiska supercupen mot Glasgow Rangers toppat med ligan och cupen hemma i Holland och dessa fem titlar av lika många möjliga är ett svårslaget rekord.
Tredje raka europatiteln kom nästa år mot Juventus och som vanligt vann Ajax allt hemma i Holland och under sina åtta år i klubben dominerade man fotbollsvärlden på ett sätt som man aldrig sett motsvarighet till efteråt men nu hade Barcelona fått upp ögonen för Cruyff och det skulle visa sig bli hans andra stora kärlek i fotbollslivet.

Barcelona-tiden

Johan Cruyff flörtade omgående med dom katalanska fansen när han sa att det aldrig var något tvivel om att det skulle bli Barcelona före Real Madrid,då han aldrig skulle förknippa sig med en klubb som stod så nära Franco-regimen.
Under hans första år i klubben besegrade man Madrid med hela 5-0 och klubben tog sin första ligatitel på 14 år och han blev återigen utsedd till Europas bästa fotbollsspelare.

I denna veva föddes hans son Jordi,men den spanska staten tillät inte han registrera detta katalonska namn men efter en utdragen rättsprocess fick han tillslut rätt,denna Jordi skulle även en dag ta en plats i Barcelona.
Dom kommande tre säsongerna skulle dock inte innebära så mycket bucklor till Barca mer än en copa del rey-seger 78 men han vann för evigt en plats i alla kataloners hjärta.Det var också här han kanske gjorde sitt mest berömda mål mot Atletico Madrid,ett mål som kom att kallas "The impossible goal"...skåda det här bredvid.

Cruyff har alltid varit en man som säger sitt och det skulle göra att han kom på kant med ledningen och valde nu att som många stora spelare gjorde vid den här tiden att göra en repa i USA,först var han påtänkt för samma klubb som Pelè ,New York Cosmos.
Dock spelade dom på konstgäs,något som han absolut inte ville så det blev L.A Actecz och senare Washigton Diplomats,men suget på europeisk fotboll blev för starkt så han valde att återvända till Levante i La Liga.
Efter en kort sejour så valde han flytta tillbaks till sin stora kärlek Ajax och fansen var skeptiska men på sedvanligt vis vann han över alla belackare,det skulle i stället vara klubbens dåvarande direktör som satte käppar i hjulet med uttalandet "Johan är för gammal,han är inte värd något mer".
Givetvis såg Cruyff rött och i ren provokation valde han att skriva på för Ajax största rival Feyenoord som tog emot honom med öppna armar,han avslutade en remarkabel karriär där med att vinna liga och cupguldet.

Holländska Landslaget

Cruyff gjorde faktiskt inte mer än 48 landskamper under 11 år med ett facit på 33 mål,laget förlorade aldrig när han gjorde mål och han blev faktiskt den första holländare att bli utvisad någonsin i sin andra match mot dåvarande Tjeckolovakien,för det blev han avstängd ett år av det egna förbundet.
En annan rolig detalj är att han hade ett eget kontrakt med Puma till skillnad från Oranje som hade Adidas,så han spelade landskamperna med endast 2 ränder istället för resterande spelare som hade 3 ränder på tröjan.

Under dom här åren hade landslaget sin peak och är allmänt känt som det bästa lag som aldrig fått höja VM-bucklan.

Vid 1974 års mästerskap dominerade man enormt och slog på vägen fram till final ut Argentina med 4-0,Östtyskland med 2-0 och dom regerande mästarna Brasilien med 2-0.Det började också på bästa sätt mot Västtyskland där man direkt från avspark via 13 tillslag spelade sig fram till straffområdet där Cruyff fälldes och Neeskens slog in straffen,tyskarna hade alltså inte rört bollen innan dom låg under.

I slutet av matchen kunde dock inte holländarna hålla upp dominansen och Västtyskland tog över och vann med 2-1 och en hel nation och stora delar av övriga världen sörjde.
Cruyff hjäpte sedan fram Holland till nästa VM i Argentina -78 men avslutade sin landslagskarriär året innan,den officiella orsaken var att han bojkottade den argentinska juntan som satt vid makten men för några år sedan avslöjade Cruyff att den egentliga orsaken var ett kidnappsförsök mot hans familj -77 och sade:

"To play a World Cup you have to be 200% okay, there are moments when there are other values in life.^"
Tränarkarriären

1985 tog han över tränarjobbet i Ajax och den första säsongen förlorade man ligan mot Hiddinks PSV trots att man hade en målskillnad på +85 och det blev aldrig några ligaguld som tränare,men två inhemska cuptitlar och den största meriten en seger i Cupvinnarcupen -87.
I finalen ställdes man emot Lokomotiv Leipzig och här gjorde en annan legend matchens enda mål Marco Van Basten,dock skulle hans taktiska briljans ge resultat flera år senare igenom Ajax seger i Europacupen 95.
Han införde sättet klubben skull komma att spela på,3-4-3.

1988 hörde Barcelona av sig och där skulle han komma att bli den framgångsrikaste tränaren i klubbens historia.
Mellan 91-94 vann man ligan fyra raka gånger och 92 vann man Europacupen mot Samdoria,samma lag man vann Cupvinnarcupen emot -89.
Totalt blev det 11 stora titlar och med sina 9 säsonger är han den tränare som suttit längst i klubben,dessutom plockade han in såna legendariska namn som Stoijkov, Hagi, Laudrup och Romario från utlandet.
Dock blev det inga titlar dom två sista åren och han fick tillslut sparken 96 och svor då att aldrig träna ett lag igen,något han egentligen bröt då han för två år sen tog över Kataloniens landslag.
Ändå har Cruyffs hand alltid legat över Barcelona efter hans avhopp och hans ord har i det närmsta varit lag,det var tack vare honom LaPorta tog över makten.
Han anlitade konstant holländaren som konsult i viktiga frågor igenom sin tid som president även om Cruyff aldrig hade någon officiell titel.

Det var även han som lade in sitt veto när Barcelona valde emellan Mourinho och Guardiola, normalt sett skulle en storklubb välja det "säkra" alternativet och ta det stora namnet .men inte Cruyff och det är just det som gör han så stor han är alltid steget före.
Han anses allmänt vara mannen som byggde upp Barcelona till vad det är idag och spelsystem har fått namnet Tiki-Taka,det var även det systemet Spaniens landslag anammade när dom vann EM-08 och VM-10.


Personen Johan Cruyff

Johan Cruyff har blivit känd som en fotbollsfilosof och är inom fotbollen känd för sina många uttalande som balanserar mellan genialiska och säga vad som självklart är.
Hans kanske mest kända fras kom när han intervjuades av Spansk media och utbrast "Un momento dado" något han fritt översatte från ett holländskt uttryck som betyder ungefär "I sinom tid",problemet är att det inte finns någon motsvarighet i det spanska språket.

Reportern såg ut som ett frågetecken och Cruyff tyckte han var en idiot som inte förstod vad han menade,med åren skulle spanjorerna förstå vad han menade och nu kan man till och med hitta uttrycket i inhemska lexikon.
Cruyff rökte tidigare ett paket om dagen men efter en hjärtoperation -91 fimpade han för gott och började jobba intensivt mot den samma.

Han vann guldbollen vid tre tillfällen,ett rekord han delar med Platini och Van Basten.
En annan maktkamp stod just emot Van Basten när han valde att hoppa av alla åtaganden för Ajax för några år sedan när Marco tog över tränarrollen..Här går väl historierna isär lite men vad som är säkert är att Johan kände sig sviken av Van Basten,dock försvarar han alltid sin familj utåt och valde att avsäga sig hellre för klubbens bästa.
Kvinnan i hans liv har alltid varit Danny Coster och dom har tre barn,Jordi,Chantal och Susila.
2004 blev han utsedd till den fjärde största holländaren genom tiderna,före såna storheter som Rembrandt och Van Gogh med flera.

Han är allmänt ansedd som världens tredje bästa spelare genom tiderna efter Pelè och Maradona,vad som dock skiljer honom markant från dessa är att han lyckades få ut och pressa sina lagkamrater till stordåd vilket gjort att en del anser honom som den största,men såna jämförelser är mer av akademiskt intresse.
För tillfället är han aktuell som ledare för en av tre falanger som slåss om makten i Ajax, och som det ser ut för stunden är den favorit till att få utstaka Amsterdamklubbens framtid.
Tröja 14 är för evigt pensionerad av Ajax,den enda spelare som blivit hedrad på detta vis i klubben.

Sköna Cruyff-citat

-"Du kan inte vinna mot dem, men du kan förlora mot dem".
 -Sagt om Milan inför deras möte emot Ajax i Europacupens final -95

"Fotboll handlar om att göra misstag. Den som gör flest, förlorar"

"Ett ganska besvärligt barn"
 -Sagt om Zlatan Ibrahimovic

"De som inte är på min nivå, kan inte skada min integritet"

"Hade jag velat att du skulle förstå det, hade jag förklarat det enklare" 


 "Överse med min karriärs tragedi, dvs. att jag alltid kan allting bättre än min omgivning – med resultat att jag ständigt är missnöjd.

Det sistnämnda fångar essensen hos Johan Cruyff,han har alltid en åsikt om allt inom fotbollen och skaffar sig oundvikligen en del fiender men är alltid hårt med rättvis.
Detta bekräftas utav Tony Bruinn,hans högra hand under åtta år.

Johan har en underbar fotbollsfilosofi och mycket skarpa iakttagelser i varje situation. Tyvärr, är han för aggressiv och vill alltid få sin vilja fram. Han är född ”besserwisser”, han vet allting och alltid bättre än andra. Om laget reser med flyg så går han in i cockpiten och talar om för flygkaptenen hur han ska flyga. Om vi åker buss så dirigerar han chauffören hur han ska köra. 

Vad man än tycker om den frispråkiga holländaren så var han en av dom allra största både på planen och som tränare,och han kommer fortsätta att sprida visdom över fotbollen länge än.

Ur ett holländskt perspektiv.

En intensiv fotbollssäsong går emot sitt slut och klubbarna ska rusta inför framtiden,den finns en hel del intressanta spelare som kan bli nya gunstlingar för den breda publiken,en superintressant sådan är Hollands U21-landslagsman Georginio Wijnaldum från Feyenoord.

"Gini"har spelat i Rotterdam-klubben sen 04 och var också den första spelaren född på nittiotalet som tog en plats i laget,normalt spelar han på en offensiv mittfältsposition så landslaget får ju vänta då den platsen är välfylld i Oranje,men även en plats till höger på mittfältet är aktuellt.

Att dessutom Feyenoord är inne i en sjuk krisperiod där det verkligen inte finns en enda euro i kassan gör att man knappast kan säga nej när ett bud kommer under sommaren.Det har tidigare spekulerats i klubbar som Milan,Real,Chelsea och Liverpool den sistnämda skulle kunna vara ett steg i rätt riktning då dom nu äntligen verkar vara på rätt köl,och hans stora förebild Dirk Kuyt spelar ju som bekant där.

Det här känns tveklöst som nästa Orangea superstjärna att erövra fotbollsvärlden.

Att Ajax får ordning på dom inre stridigheterna och det blir nog så att Cruyff och co får makten,nu är man ju äntligen tillbaks på toppen med champions league nästa säsong som inkomst.
Som vanligt finns det gott om talang för De Boer att välja i räkna med genombrott för spelare som danske Nicolas Boilesen,Sneijders lillebror Rodney och Lorenzo Ebecilio på den lite större scenen.
Ryktas även o att Japp Stam ska bli assisterande till De Boer,kan så klart bara sluta på ett positivt vis.

Om vi ändå pratar Holland så skulle man väl unna Twentes Theo Janssen ett försök i en större europeisk klubb,det skulle kunna vara en praktvärvning trots hans 30 år,han har utvecklats något enormt och figurer ju i landslags-sammanhang nu när en del av dom mer namnstarka namnen lämnat återbud.

Något enormt glädjande är att det nu är helt klart att världens smartaste fotbollsspelare Marc Van Bommel enats med Milan om sin framtid,lita på att dom som inte ännu tagit han till sitt hjärta i Milano kommer göra det framöver,han är ju i princip furbon personifierad.

12 titlar på 12 säsonger har det blivit och är en spelartyp Milan har brist på i övrigt,förutom Silva ser jag han som klubbens viktigaste bricka i sin kampanj att ta över Europa igen.

Klaas-Jan Huntelaar måste bara börja producera i Schalke 04,det finns liksom inget annat om han ska kunn hålla fast vid sin landslagsplats.Som tur är har han fortfarande ett hemskt bra facit i det sistnämde men att petas av Raul håller helt enkelt inte när man bara för 4 år sen var Europas hetaste anfallare.

Hedwiges Maduro sågs som en framtida mittfältsgeneral när han slog igenom i Ajax för ca 5 år sen,men sedan flytten till Valencia har det gått trögt även om en del kan tillskrivs skador.
Men han är definitivt för bra för att sitta på bänken vid 26 års ålder och hoppas verkligen han antingen spelar till sig en fast plats eller börjar kolla på en ny klubb.
Han skulle nog definitivt passa i Premier League med sin fysiska stil,typ i en klubb som Aston Villa eller Everton för att blåsa nytt liv i karriären,det har blivit 15 landskamper men nästan alla ligger 4 år tillbaka i tiden.

Bert Van Marwijks favorittalang och även den kanske största sådana i Eredivise,Kevin Strootman kommer nog stanna en säsong till i Utrecht och det gör han förmodlingen rätt i,räkna med att högermittfältaren kommer dominera ligan kommande år.Trist nog blev det inget europaspel för laget men han kommer få gott om den varan i sin framtida karriär.

Real Madrids sista holländare är kanske lite oväntat Royston Drenthe som varit utlånad till Hercules på slutet,han var lite grinig när klubben inte ville släppa han till Juventus i det förra transerfönstret och att han dessutom enligt egen uppgift ej fått ut mer än 25%av sin lön gör det inte bättre.
Starka rykten hävdar dock att Turinklubben kommer göra ett nytt försök att värva vänsterback/mittfältaren nu under sommaren och det är nog på tiden att Royston rör på sig efter 4 år i Madrid.

Dessutom när det finns en helt annan chans på en landslagsplats på vänsterbacken efter att Bronckhorst pensionering,han fick chansen när Urby Emanuelson var borta under en match av Marwijk förra året,så han finns med i tankarna.

Intressant också att se om Maarten Stekelenburg kommer överväga att ta över efter Van der Sar på Old Trafford,han säger att han fått ett riktigt bra erbjudande av Ajax men också att givetvis är det smickrande att förknippas med Man United.Han är ju trots allt 28 år och varit trogen Amsterdamklubben hela sin karriär så man får förstå om han nu tar nästa steg.

Milans tre legendariska holländare Van Basten,Rikjaard och Gullit har ju som bekant alla satsat på tränaryrket på äldre dagar och det med väldigt blandat resultat.Det började ju ganska okej för den sistnämde som spelande tränare för Chelsea 98 men efter det har det burit rakt ner i avgrunden.Via Newcastle,Hollands U19,Feyenoord och L.A Galaxy återfinns han i hårdsatsande ryska klubben Terek Grozny men inte så länge till skulle jag gissa.

Två segrar har det blivit på 9 omgångar,med den skrämmande antal gjorda 4 mål,rapporterna skvallrar också om en alldeles särdeles tråkig fotboll ovärdigt en holländare.

Van Basten är för övrigt klar för portugisiska Sporting och det är en riktig utmaning när ligan domineras så kraftigt av Villa Boas och Porto för tillfället,vad som är säkert är att han i alla fall kommer skaffa sig några nya ovänner dom närmsta månaderna på sedvanligt vis.

Rikjaard får väl leta jobb under sommaren efter floppen i Galatasaray men där är jag inte orolig,han är minst lika smart utanför som han var på planen.

Det är fortsatt en kraftig positiv känsla inför den nederländska fotbollen och det ska bli en intressant "silly season" under sommaren.

Helgens funderingar..

En innehållsrik sporthelg är över och det blir inte så många fler såna framöver då sommaren snart är här,mest utrymme i media har givetvis Finlands veritabla slakt utav Sverige givits,känslan var att man för varje mål som pangades in i slutminuterna skickade Sverige år tillbaks i tiden,det problem Tre Kronor haft dom senaste 15 åren blev väldigt synliga.

Mest anmärkningsvärt är tendensen att inte stå upp för tröjan,det är inte första gången man blivit helt paralyserade i liknande situationer,kanske lite magstarkt att säga att man saknar stolthet för sin land men nu går det inte blunda längre för att något inte står helt rätt till ,så något positivt kanske kan komma ur det här för Sverige.
Och att säga att finländarna är lyckliga över det här här guldet är helgens underdrift,vi snackar nationell eufori.
Själva matchen har redan analyserats in i minsta detalj,vad som däremot gav en fadd bismak var den alltid lika läskiga Calle Johansson,han må ha varit en bra back en gång i tiden men för guds skull hoppas jag han slagit i sin sista spik i kistan som tv-kommentator nu.

Hans uttalande om Mikael Granlund,när han säger" Han tror han är världsmästare nu" och syftade på hans "Zorromål" problemet är bara det att det är näst intill omöjligt att hitta en ödmjukare kille än Granlund.
Han var den första att tona ner målet och framhäva laget,och trots att en hel mediakår ville ha lite sköna uttalanden att skriva om så fick dom bara "endast ett mål inget mer".

Och sedan att i en enögd stil av bästa supporterklass fortsätta att såga honom i finalen trots att han var den som drog på sig utvisningen som fick in Finland i matchen igen och senare assistera till det avgörande 4-1-målet.Han fnyste sedan högt när Södergren ville jämföra honom med Forsberg och andra stora spelare.
Riktigt,riktigt smaklöst och visst får han hata Granlund,absolut men han kanske inte ska göra det i sin roll som nyanserad analytiker av spelet.Aldrig någonsin har den svenska avundsjukan och jantelagen fått en tydligare ansikte,vi hoppas TV3 nu inser att tittarna kräver lite mer än en go gubbe som sitter och drar anekdoter från sin karriär.

Novak Djokovic fortsätter på den inslagna vägen och har nu 38 raka segrar,dessutom har han nu besegrat Nadal två gånger på grus i Mastersfinaler på lika många veckor.
Det har också inneburit sju raka titlar med Australian Open från januari som topp,så helt plötsligt är det inte mycket som skiljer han och Nadal inför årets stora grusprov,Franska Öppna som startar senare denna vecka.

Bookmakern Pinnacle (med branchens bästa vigg) ger 1.95 på Spanjoren och 2,65 på Djokovic medan ästa man,Federer ger 21 gånger insatsen så att dessa herrar är överlägsna för dagen kan man nog säga utan att överdrivna.
Novak Djokovic var annars riktigt,riktigt nära att få respass i semifinalen under veckan när Andy Murray servade för matchen i det avgörande setet vid ställningen 5-4 och skotten visade upp en form som han inte varit närheten av denna säsong,intressant inför Roland Garros.

Milan hade avslutningsfest i helgen och man visade också upp den nya tröjan som ska gälla nästa säsong,tyckte först den inte såg så imponerande ut på bild men ändrade mig helt när den satt på så att säga,dom gamla klassiska tröjorna med dom vita markerade linjerna kommer vara snyggast i Italien nästa år.

Inför årets NBA-säsong var det två lag det pratades om som ev segrare,stjärnfyllda Miami Heat med LeBron,Wade och Bosh,Los Angeles Lakers och kanske Boston Celtics.
Dom två sistnämda är redan ute och i helgen tog Chicago Bulls en förkrossande 20+ poängs-seger mot Miami och Rose,Boozer,Noah (son till Yannick och en svensk mamma),Deng och dom andra tjurarna är nu officiellt  mina favoriter till titeln,så skönt att inte alla ligor är förutsägbara nuförtiden.

Det är ju stor risk att NFL-säsongen kan bli lidande pga strejkplanerna i USA,detta har gjort att jag kolla lite extra på draftpicksen och främst ett som fick dom flesta att höja på ögonbynen och ifrågasätta ledningen.
Världens största idrottsbrand Dallas Cowboys hade en miserabel säsong ifjol och när man dessutom valde North Carolinas linebacker Bruce Carter i andra rundan som nr 40 totalt så var det många boysfans som trodde dom såg i syne.
Carter genomgick nämligen en omfattade knäoperation så sent som i december och genomgår fortfarande rehabträning,men efter ha läst en del lovord från NFL-networks Mike Mayok så valde jag att kolla på lite klipp på spelaren.

Och kan konstatera att där finns potential,en ruggig fart och Carter utstrålar en sjuk energi på planen,när man sedan inser att han tränats av Cowboys gamla defensive coordinator Butch Davies, så kan man nog räkna med att man haft lite bättre insyn i spelaren än dom andra lagen.
Så kanske kanske det ändå var ett genidrag,det är nog bäst det för räkna med griniga fans annars.

Cykelsäsongen är i full gång och Giro dÌtalia är inne i en avgörande fas,igår var det klättring uppför vulkanen Etna och en man visade upp bland det värsta jag sett på bra länge,nämligen spanjoren Alberto Contador som förnedrade allt vad motstånd hette..ingen spännig där att vänta alltså.
Men det är ju bara sex veckor till det största loppet utav dom andra Tour d`France och nu har man lite abstinens från Sveriges bästa kommentator Roberto Vacchi,sommaren är räddad som vanligt.

Sist men inte minst lyckades Ajax fullborda sin remarkabla vändning på en till synes körd säsong, när men säkrade sin 30:e ligaseger i den tolfte timmen via seger över Twenta på en kokande Amsterdam Arena.
Siem De Jong nätade två gånger och räkna med att han kommer tracka lillebror Luuk som just spelar i Twente,men det snyggaste målet var annars självmålet fram till 2-0,vi konstaterar i alla fall att ordningen är återställd i Nederländerna.

Marco Pantani,piraten vi aldrig glömmer.

Få idrottare har blivit så älskade inom sin sport som Marco Pantani blev inom cyklingen,epitetet Il Pirata eller piraten på svenska fick han för sin säregna stil,på hans rakade skalle satt alltid en bandana och öronen var utsmyckade med stora örhängen.
Sagan börjar 1970 i italienska Cesena,det var där han fick sin första cykel av farfar Sothero och vid tio års ålder bestämde sig för att skriva in sig i den lokala klubben "Grupo Cicloturistico Fausto Coppi."

Hans stora genombrott skulle komma i "Giro dÌtalia" 1994 då han lyckades vinna två etapper och sluta på en sammanlagd andraplats efter Jevgenij Brezin men före den här tidens gigant Miguel Indurain,trolgtvis hade han nog vunnit hela tävlingen om inte stallorders på att hjälpa teamets förstaåkare Chiappucci under dom inledande etapperna givits.

Pantani  som mätte 1.72 och vägde 54 kilo revolutionerade cykelsporten med en aldrig tidigare förmåga att klättra i bergen,det tycktes inte spela någon roll hur mycket han tappade på dem flacka sträckorna utan i bästa Jouhaug-stil plocka in det.
Man trodde nu att tiden var inne att italienaren skulle ta över tronen inom cykelsporten men här skulle den första av många olyckor skriva om hans öde,1995 under en sträcka mellan Milano-Turin föll han så olyckligt att han bröt ett ben på två ställen och tvingades till ett långt uppehåll.

1997 var han på banan igen men redan under en av dom tidiga sträckorna i Girot sprang en svart katt över vägen och fällde honom,han skulle dock komma att utmana Jan Ullrich senare samma år i Tour d`France.
Många cykelälskare kommer än idag ihåg några klassiska sträckor i bergen där som vanligt Pantani var  starkast,men Ullrich visade prov på klass och minimerade skadorna,tillslut blev det en tredjeplats efter just Ullrich och Virenque.
Men det var nästföljande år italienaren skulle skriva in sig i historieböckerna och otaliga hjärtan för evigt.
Han vann först sitt första Giro dÍtalia,ett lopp han egentligen ville hoppa över då det var en allmän åsikt att det inte fanns en möjlighet för någon åkare därefter skulle kunna utmana i Touren,dock tvingades han ställa upp tack vare sitt sponsorkontrakt.

Indurain hade fyra år tidigare försökt sig på dubbeln men misslyckats och att en bergsklättrare skulle göra det fanns bara inte,dessutom hade inte en italienare vunnit loppet sedan 1965.
Men det var just Pantanis inställning som gjorde honom till den favorit bland folket han blev,Italien hade vid denna tid andra bra "roleuer" som ovan nämde Chiappucci.
Men dom intalade sig själva och ett framgångs-törstande land att man inte hade en chans mot utpräglade linjeåkare som Indurain,LeMond och Ullrich och sade sig köra för andraplatsen.Pantani ville dock alltid vinna,det spelade ingen roll hur det såg ut inför en etapp.

1998 års Tour d`France skulle komma att avgöras i Pyreneèrna där Pantani plockade in hela försprånget Jan Ullrich samlat på sig den första veckan och under en klassisk sträcka mellan Grenoble och Les Deux Alpes slog han tysken med hela 9 minuter i en hällande regn.
Ullrich försökte attackera under nästa sträcka mot Albertville men Pantani lyckades inför en extatisk publik hänga i och blev den första renodlade bergsklättraren sen 76 att vinna världens största cykellopp.

Tyvärr hamnade mycket av hans seger i vågorna av den stora doping-skandal som skulle skaka sporten under tävlingen då en läkare från Festina-stallet stoppades med sin bil och man fann en massa otillåtna medel.
Detta fick massa åkare att hoppa av tävlingen och Jean-Marie Leblanc som ansvarade för touren tackade personligen Pantani för att han räddade det som räddade gick med sin klassiska seger.

Här stod han på toppen av sin karriär och inledde också följande års Giro dÌtalia på bästa sätt då han hade en ledning på ointagliga dryga 5 minuter inför dom avslutande två etapperna,dock hände här vad som skulle komma att sänka honom för evigt.
På kyrkogården i Madonna di Campiglio väntade dopingkontrollanter för att ta ett flygande test på åkarna och Marco uppvisade 60% i hemakrotit-värde (50% är den tillåtna gränsen),vilket i sig inte är ett dopingbrott men en indikation på EPO-doping,men han avstängdes två veckor pga hälsoskäl.

I samma veva gick franska åkaren Jérôme Chiotti ut och sa att han klarat samma test med likvärdiga resultat trots han varit bloddopad och nu föll det sig oundvikligt att inte Pantani skulle misstänkas för det samma.
Han hävdade sin oskuld och drog sig tillbaks från allt tävlande under den resterande delen av säsongen,märkbart sårad och förbittrad.

Han var också vansinnig då man hängt ut honom i pressen innan domen fallit,något som aldrig hänt förr.Hela processen skulle dra ut på tiden och även fler test kom att skickas in för analys men fyra år senare kom han att frias för samtliga misstankar och alltså aldrig under sin karriär fällas för dopingbrott.

Under den här perioden kom nästa gigant in i sporten, Lance Armstrong och man hade gärna sett mer av den duellen men Pantani kände sig så sviken av den sport han älskade så mycket att han aldrig mer mäktade komma upp i samma klass.

Dock glimtade han till ibland och var den enda som kunde mäta sig med Armstrong under den tuffa klättringen uppför Mont Ventoux år 2000,och när Pantani gick först över linjen sa Lance att han släppt etappen till italienaren medan Marco själv hävdade att han kört ifrån I`Àmericano som han kallade Armstrong.


Som kontrade med att kalla italienaren "elefantino",ungefär den lilla elefanten vilket syftade på Pantanis utstående ören,ett öknamn han avskydde.

Detta kom i alla fall att bli Il Piratas sista bejublade seger och han kom aldrig tillbaks till sitt glada jag han var så berömd för och han lade in sig på en klinik hemma i Italien 2003 för depression och drogmissbruk.Efter det var tanken att han skulle lägga försäsongens träning i Argentina,men han valde att gå under ytan i Havanna på Kuba.
Där ska han enligt ryktena levt på Papaya och anti-depressiva tabletter helt förvirrad,hans ska tydligen ha gett bort sin cykel och klocka till några lokala ungar.
Efter hans älskade farfar Sothero gick bort -92 fanns det bara en man som kunde komma honom in på livet,nämligen hans stallchef Luciano Pezzi och bara tre veckor efter Madonna di Campiglio så gick även han bort så man förstår att det var en jobbig tid.Stallets ägare sa om den händelsen följande

 'They understood each other. If Luciano hadn't died - if he'd been able to be near Marco for a few more years - things would have turned out differently. Instead, I've lost two friends.'.

Det är nästintill omöjligt att inte se likheterna till en viss Paul Gascoigne,dom var bägge två luggslitna idrottare som trots alla motgångar och missbruksproblem lyckades ta sig till toppen.
Där visade de upp en i publika sammanhang ganska sällsynt sårbarhet och komma att bränna ut sig totalt i sin sökande på ett erkännande..Kanske är det just som gjort dom till så enormt populära personligheter i sportvärlden och definitivt i landet Italien.
Man kan också tycka att det var märkligt att pressen inte valde att skydda honom när dom visste att han mådde så pass dåligt som han gjorde under den sista tiden,något som ses som kutym i många länder.

Man frossade i hans drogproblem,skilsmässan med hans danska flickvän Christine Johansonn,bråket med hans far och massa andra tragiska saker.

Så till den där ovärdiga sortin på ett sjabbigt hotell i Rimini för drygt sju år sedan,det hela inleddes med att Pantani skulle fira sin födelsedag med några nära vänner och släkt.
Där sade han att problemen åter blivit värre men också att han inte skulle ta emot den hjälp som erbjöds,just det var en röd tråd för Pantani under dom sista åren,absolut ingen kunde nå fram till honom och alla som älskade eller brydde sig om honom stöttes bort.
Under festen sa han att han inte visste vem han kunde lita på,och avslutade med att gå in i badrummet för att dra en sista lina kokain innan han lämnade sin egen fest.

Han åkte sen via ett stopp i sin hemby Cesenatico där han tog ut 80.000 till en fest i Milano där hans agent firade sitt nyblivna faderskap.Vännen förstod att saker inte stod rätt till men ville i alla fall ringa Pantanis fader och säga att han var vid liv och var han höll hus.
När Pantani fick reda på det försökte han undvika fadern men stötte ihop med honom på farstu-trappen och ett vilt bråk utbröt som slutade med att resväskan och hans mobil kom flygande och han lämnade platsen enbart med kläderna på kroppen och sina kontanter.
Här tog han en taxi till Rimini och hotellet Le Rose Hotel,absolut inte ett värdigt en mångmiljonär som Pantani.
Han checkade in den 9 februari och lämnade hotellet under 20 minuter den första dagen innan han barrikerade sig där inne under 4 dagar.

Under hans näst sista dag beslöt han att beställa en pizza upp till rummet och mannen som drev pizzerian var en gammal amatörcyklist vid namn Oliver Laghi som mycket förvånad mötes av en uttorkad,skitig Marco Pantani i dörren.Han sa att han bjöd på maten och Pantani tackade så mycket och sa att han skulle komme ner följande dag så dom kunde dricka några glas vin och prata minnen.
Följande dag vägrade han släppa in städerskan och skällde ut andra gäster på samma våning,uppenbart förvirrad och paranoid,när sedan receptionen försökte ringa upp till rummet svarade han inte på hela dagen.
De började ana oråd och beslutade tillslut att man skulle gå in i rummet,man mötes av en hemsk syn.

Rummet var täckt med medicinförpackningar och Pantani låg framstupa på golvet,det såg ut som han fallit ur sängen och hans kala hjässa var alldeles uppsvullen,på sängbordet låg mera mediciner täckta utav ett fint lager av kokain.Han dödsförklarades på plats och obduktionen visade att det var en överdos av kokain som var orsaken,och cirkeln hade slutits bara ett fåtal mil ifrån där han föddes 34 år tidigare.
Italiens största dagstidning Gazzetta Dello Sport skrev på förstasidan ."Se n'è andato".(Han är borta),och en hel cykelvärld med många andra försattes i sorg,till och med Maradona grät i TV.
På hans begravning i Cesenatico samlades 20.000 människor och man läste upp dom sista orden i han dagbok:

"I fyra år har jag varit i varje rättssal, jag har förlorat min vilja att vara som andra idrottsmän, cykelsporten har förlorat och många ungdomar har förlorat sin tro på rättvisan. Alla mina kollegor har blivit förnedrade, med TV-kameror gömda i deras hotellrum för att försöka förstöra familjer. Hur kan man inte göra sig själv illa efter det."

Han fick sedan en egen etapp uppkallad efter sig i Giro dÌtalia, än idag och för all framtid kommer en hel värld sakna honom,för mig personligen innebar han att jag fick känslor för en sport jag aldrig hade fått upp ögonen för om det inte varit för en liten bandanaklädd pirat.

Vila i frid Marco!

Finland vinner VM.

Väljer att ta en dags semester ifrån att försöka reflektera över vad som hänt och händer runt om i idrottens värld och helt enkelt bara delge vad som först kommer upp i huvudet,och det är nog milt sagt några ganska färgade åsikter,även om den uns sanning nog kan spåras i dem.
Det blir ju lätt så när man som finländare ställs emot Sverige i en VM-final,men hur jag än vänder och vrider på det så känns det så sjukt bra inför finalen,normalt sett är man alltid nervöst medan det nu känns osannolikt att inte det andra guldet genom tiderna ska komma,precis som sist står Sverige på andra sidan isen.

Man blir så där medtagen så man vare sig kan eller vill se objektivt på det hela,svenska hockeyspelare är bara en grå massa,stöpta i samma form (ok Lidström du skulle kunna misstänkas ha en finländsk förälder).

Medan det finska hockeyfenomenet fått fram såna extremt älskvärda personligheter som Saku Koivu,Jere Karalahti och Esa Tiikanen,helt enkelt såna killar som inte går att finna i Sverige.
Det blir lite klassisk "de goda mot de onda"-feeling över det hela,för när till och med tjeckerna lagt ner sin ryggsäcks-hockey är det svenska styrspelet hockeyns sista farsot att besegra.
Dels är det så skönt att Finland för en gångs skull inte varit så där överlägsna tidigt i turneringen man oftast är,för innan Rysslandmatchen var det inte speciellt mycket mer än transportsträcka där vi till och med bjöd vår mest älsvärd nordenbroder Danmark på en poäng.

Jalonen har verkligen lyckats få till ett kollektiv som fungerar som en enhet och man märker verkligen att inställningen är precis den man kan önska,laget bara njuter av den här finalen.
Finns liksom ingen mättnad av att vara där och laget räds nog definitivt inte Tre Kronor,känslan är lite av att de insett för länge sedan att Sverige inte är den där stormakten i hockey längre.

Sen kanske det inte går att undvika att tänka tillbaks på en del vändningar i stora sammanhang och det kanske mycket väl kommer dyka upp på isen på söndag,dock är jag övertygad om att man vet att man är ett bättre lag i grunden.

Sen har ju lejonen Mikael Granlund,han har väl ungefär lika mycket talang och hockey i sig som hela det svenska laget,och epitetet den nya Koivu är givetvis ett gigantiskt ok att bära men man börjar snart undra om det inte kan komma att slå in en vacker dag.

Om han nu väljer Minnesota nästa säsong så får han gälla som favorit till Calder trophyn trots sin ännu avsaknad av en fysik som krävs för att bli absolut störst där borta,Scheen,Gudbransen och Johansen får ursäkta.

Dock oroar det lite att de senaste säsongernas mest hypade blåvita spelare som Joensuu,Osala och Pesonen inte tagit det steget som verkade oundvikligt utan fått harva i farmarligorna,till skillnad mot svenska mer limiterade spelare som Tedenby och Pääjärvi faktiskt spelat till sig tröjor borta i Amerika.

Men i slutänden vinner alltid klass och man kan ju konstatera att det motvända gäller i KHL,  Bars Kazan borde väl snarare spela i FM-ligan kan man tycka.
En annan aningen skrattretande detalj är annars det svenska mediedrevet,när dom efter matchen mot Ryssland skulle intervjua diverse finländska spelare och envisades med att ta upp vad dom kände för Viktor Fasth!!?

Vad fan liksom killen är snart en 30-åring som gjort ETT bra slutspel för AIK i sin karriär,jämför det med Vehanens utmärkelse till KHLs bästa målvakt förra säsongen.Och hur gärna svenska fans vill så är den enda likheten vi kan finna att bägge är late bloomers,kom igen Fasth kan få öppna båsdörren i bästa fall till Petri.Så Jalonens krigare måste undra,står Sverige och faller så mycket med Fasth då har dom problem,boom tack för den svenska journalister liksom.

Som vanligt har Finland ett ruggigt powerplay,(bara Latvia har bättre stats)...23 % att jämföra mot 18% för deras motståndare...och det är som vanligt en viktig faktor,dessutom bygger traditionellt finskt spel på mera fart än svenskt så vi får väl hoppas på en del minuter när dom inte hinner med.
Statistiken i  boxplay talar också sitt tydliga språk,Finland är bättre och även en mer betydelselös statistik  som cementerar det där "goda mot onda" är publikligan,Finland har dragit 9216 i snitt mot mera B-VMs-aktiga 6607 stycken för Mårts mannar.

Ingen av lejonens spelare var med vid det senaste guldet och även om det kanske inte kommer innehålla lika legendariska namn när man minns tillbaks om några år så unnar man i alla fall Niko Kapanen ett guld,vet inte hur många gånger han vunnit denna turnerings plusminus-liga.

Så känslan är unison,det blir guld och ishockeyn får segra för en gångs skull på söndag.
Allt det här är sånt som poppar upp i en sjukt färgad hjärna,men det är det som är så skönt att få vara och det kommer inte ändra efter kl 23 på söndag.

OS och rasism genom tiderna.

Kan tyckas aningen långt kvar till nästa års OS i London för en nedräkning men i takt med sommarvädret åker tankarna i väg till den stora festen.Dessutom med franska fotbollsförbundets mindre smickrande "rasist"-historia i färskt minne så började jag reflektera lite över de här med rasism och idrott något som tydligen skrämmande nog finns kvar år 2011,dock väljer vissa att dra det lite för långt och i bästa kabbalistiska stil helt enkelt se vad man vill se.

För det blir i mina ögon aningen löjeväckande när Irans chef för os-truppen,Mohammad Aliabadi går ut med påståendet att Londons spelens logga har ett rasistiskt budskap.Tydligen ska tecknen läsas som Zion och inte 2-0-1-2 som det var tänkt,och hotar med att bojkotta mästerskapet.Utan att gå allt för långt kan man väl ändå skönja vissa brister i Irans tolerans mot oliktänkade folkgrupper,för att inte tala om i andras ögon en aningen förlegad kvinnosyn.

Han säger: "
- Tyvärr får vi alla bevittna hur det kommande olympiska spelet möter en tuff utmaning, definitivt grundad i vissa människors rasistiska anda.
- Användandet av ordet Zion i logotypen i emblemet av OS 2012 är en väldigt upprörande handling."

Personligen är jag mera upprörd att samma logotyp tydligen ska ha kostat 4 miljoner!? att ta fram,uppenbarligen har man valt fel yrkesinriktning i livet.

Jag är absolut den första att ta avstånd till allt vad rasism heter och anser det bör kväsas i sin linda med alla medel tillåtna men det var faktiskt värre förr som tur är eller ta bara Berlin-OS 1936.

Detta var tänkt att bli det stora propaganda-spelet för Nazistregimen med Hitler i spetsen, men som tur var har väl aldrig en större seger för mänskligheten personifierats i någon som Jesse Owens kom att göra under detta mästerskap.

Han vann hela fyra guld och rikskanslerns uttalande om den ariska rasen överlägsenhet fick sig en rejäl törn där,Hitler valde att endast gratulera dom tyska deltagarna under den första tävlingsdagen (då Owen ej tävlade).
Detta gjorde att han fick utstå kraftig kritik från den olympiska kommitèn och beslutade därför att inte skaka hand med några deltagare alls under resterade tävlingar.

Men Owen själv sade:.

"Hitler had a certain time to come to the stadium and a certain time to leave". "It happened he had to leave before the victory ceremony after the 100 meters. But before he left I was on my way to a broadcast and passed near his box. He waved at me and I waved back. I think it was 'bad taste' to criticize the man of the hour in another country"..

-Hitler själv var givetvis rasande och sade att den svarta rasen härstammade från djurriket, därför borde den ej tävla under samma premisser,och helt enkelt uteslutas från vidare tävlan.

Dock får vi här se prov på att faktiskt inte alla tyskar hade samma människosyn som kanslern,något man ibland lätt kan få intrycket av.
För Jesse Owen rev ner stående ovationer av dom 110.000 på läktarna och alla ville ha en glimt eller autograf av den överlägsna atleten,.
Adi Dassler (Adidas grundare) gav honom som första färgade idrottare chansen att springa i företagets skor,
Owen fick också färdas och bo på samma hotell som dom övriga deltagarna.

Samtidigt var detta något som var otänkbart under dessa tider på många platser hemma i USA,och Jesse Owen blev faktiskt aldrig hyllad på hemmaplan av sittande presidenten Franklin D Roosevelt medan han faktiskt fick en gåva skickad till sig av Hitler.

Detta vittnar om en nästintill lika smutsig människosyn i USA under århundradets första hälft och Owen skulle komma att känna sig mer sviken utav sitt hemland har han senare avslöjat.
Man måste imponeras av denna man som egentligen inte var önskvärd någonstans trots att han skänkte sitt land såna enorma framgångar för att sedan leva utblottad stora delar av sitt fortsatta liv.
Dessutom fråntogs han rättigheterna att utöva sin älskade friidrott kort efter spelen,skamligt är bara förnamnet.

1968 års olympiska spel i Mexico City kom också att stå som skådeplats för ett av dom starkaste manifesten genom tiderna emot rasism,det var där dom afro-amerikanska löparna Tommi Smith och John Carlos höjde sina svarta handskar på prispodiet.

Det hade inför spelen föreslagits av sociologen Harry Edwards att färgade atleter skulle bojkotta de samma och det var också enligt duons utsago han som inspirerat dom till aktionen.
Men det var den vite tvåan australiensaren Peter Norman som kom med iden att dom skulle låna hans svarta handskar under pris-ceremonin.
Detta för övrigt något han skulle straffas för resten av sitt liv av sitt egna förbund genom böter och att ej tillåtas tävla  fortsatta spel.

Tommy Smith sade själv om händelsen följande:

"If I win, I am American, not a black American. But if I did something bad, then they would say I am a Negro. We are black and we are proud of being black. Black America will understand what we did tonight."
Även duon straffades för tilltaget och skickades hem men tvingade världen att belysa ett problem och gjorde enormt mycket för de färgades fortsatta kamp för en drägligare tillvaro.
Owen,Smith och Carlos fick alla betala ett högt pris men dom fick också många att tänka till,för det är just förmågan att tänka och utbilda oss som får oss att bli bättre individer,för det är helt enkelt så att intelligenta, tänkande människor aldrig bli rasister.

Så för mig har faktiskt dom olympiska spelen med facit i hand kommit att stå för något positivt i kampen för människors lika värde och samtidigt en viktig påminnelse om att vi aldrig får glömma historiens i många fall hemska människosyn.
.

Orlando is going down.

Första gången jag var över i USA var -93 och där startade mitt intresse för NBA i allmänhet men i synnerhet för Orlando Magic.Laget kom till 89 tillsammans med 3 andra lag när ligan utökades och man knöt tidigt tidigt till sig megastjärnor som Shaq o`Neil och Penny Hardaway.

Sedan dess har man huserat storspelare som Grant Hill,McGrady,Francis och nu för tiden är Dwight Howard lagets klart mest lysande stjärna.
Man har lyckats gå till playoff dryga hälften av säsongerna och man spelade final så sent som för två år sen,lägg till det en helt nybyggd arena och att man har ligans näst högst payroll så skulle man kunna tro att det är ett av dom mer framstående lagen för tillfället.

Dock har man lyckats köra hela bygget i botten, i fjol blev det conference-final mot Boston och denna säsong lyckades man inte slå ut Atlanta Hawks,ett lag man dominerat fullständigt dom senaste åren.
Det finns väl knappast någon som kan vara nöjd med värvningen utav Gilbert Arenas,ni vet han som drog pistol mot sina lagkamrater i Washington och ställde till med en av dom större skandalerna i ligans historia.
Dessutom verkar inte ens coach Stan Van Gundy göra mycket för att bygga upp hans falnande självförtroende utan placerar honom på bänken ganska tidigt,historiskt är ju han en spelare som kräver en hel del avslut innan skärpan ställs in.

Hedo Turkoglu ska man inte ens prata om han borde lägga skorna på hyllan så man får komma ihåg honom för den stora spelare han tvivelaktigt varit.Värvningen utav åttafaldiga All star-spelaren Vince Carter blev inte så bra man kunde hoppats och dessutom lär Rashaad Lewis dra på en fri transfer denna sommar.

Kvar har vi då lagets ryggrad Dwight Howard som verkligen måste ges en eloge för att ändå hålla upp laget som han gör när han radar upp toppmatcher.Dock har det ju blivit så att man bygger hela det offensiva spelet runt honom,egentligen skulle han nog komma bättre till sin rätt om man gav han mer defensivt ansvar för där är han ju bevisligen en av ligans bästa.
Man såg ju klart och tydligt att laget fick ut mer när man valde att spela ett uptempo-spel tidigare under säsongen men helt oförklarligt gick Gundy tillbaks till sin half court-ideologi.

När vi nu dessutom läser att Howard är less på att spela i Orlando så känns hela "Denver/Carmelo"-scenariot nära förestående,att ha lagets enda stjärna på grinigt humör för att han inte vill spela kvar har aldrig varit ett vinnande koncept.
När det sen är Lakers det ryktas mest om så blir man nästan illamående,det är laget man tillsammans med många andra gillar minst i NBA.
Dels för att dom då skulle ha en sjukt bra första-femma men också för att man älskar Dwight så mycket och skulle vilja önska honom lycka till i vilken klubb det nu än blir i framtiden.
Dessutom skulle nog Orlando-fansen gå i taket då man fortfarande har Lakers "stjälande"av Shaq i färskt minne så man kan väl lugnt säga att alla som håller på stadens stolthet har lite svårt med nattsömnen just nu.

Men den kanske värsta känslan just nu är att det är är ruggigt svårt att se lösningen på problemet när dom man vill ha bort sitter på lukrativa kontrakt som dränerar klubbkassan,så vi ber om ett mirakel av Otis Smith under sommaren.