Sagan börjar 1970 i italienska Cesena,det var där han fick sin första cykel av farfar Sothero och vid tio års ålder bestämde sig för att skriva in sig i den lokala klubben "Grupo Cicloturistico Fausto Coppi."Hans stora genombrott skulle komma i "Giro dÌtalia" 1994 då han lyckades vinna två etapper och sluta på en sammanlagd andraplats efter Jevgenij Brezin men före den här tidens gigant Miguel Indurain,trolgtvis hade han nog vunnit hela tävlingen om inte stallorders på att hjälpa teamets förstaåkare Chiappucci under dom inledande etapperna givits.
Pantani som mätte 1.72 och vägde 54 kilo revolutionerade cykelsporten med en aldrig tidigare förmåga att klättra i bergen,det tycktes inte spela någon roll hur mycket han tappade på dem flacka sträckorna utan i bästa Jouhaug-stil plocka in det.
Man trodde nu att tiden var inne att italienaren skulle ta över tronen inom cykelsporten men här skulle den första av många olyckor skriva om hans öde,1995 under en sträcka mellan Milano-Turin föll han så olyckligt att han bröt ett ben på två ställen och tvingades till ett långt uppehåll.
1997 var han på banan igen men redan under en av dom tidiga sträckorna i Girot sprang en svart katt över vägen och fällde honom,han skulle dock komma att utmana Jan Ullrich senare samma år i Tour d`France.
Många cykelälskare kommer än idag ihåg några klassiska sträckor i bergen där som vanligt Pantani var starkast,men Ullrich visade prov på klass och minimerade skadorna,tillslut blev det en tredjeplats efter just Ullrich och Virenque.
Men det var nästföljande år italienaren skulle skriva in sig i historieböckerna och otaliga hjärtan för evigt.
Han vann först sitt första Giro dÍtalia,ett lopp han egentligen ville hoppa över då det var en allmän åsikt att det inte fanns en möjlighet för någon åkare därefter skulle kunna utmana i Touren,dock tvingades han ställa upp tack vare sitt sponsorkontrakt.
Indurain hade fyra år tidigare försökt sig på dubbeln men misslyckats och att en bergsklättrare skulle göra det fanns bara inte,dessutom hade inte en italienare vunnit loppet sedan 1965.
Men det var just Pantanis inställning som gjorde honom till den favorit bland folket han blev,Italien hade vid denna tid andra bra "roleuer" som ovan nämde Chiappucci.
Men dom intalade sig själva och ett framgångs-törstande land att man inte hade en chans mot utpräglade linjeåkare som Indurain,LeMond och Ullrich och sade sig köra för andraplatsen.Pantani ville dock alltid vinna,det spelade ingen roll hur det såg ut inför en etapp.
1998 års Tour d`France skulle komma att avgöras i Pyreneèrna där Pantani plockade in hela försprånget Jan Ullrich samlat på sig den första veckan och under en klassisk sträcka mellan Grenoble och Les Deux Alpes slog han tysken med hela 9 minuter i en hällande regn.
Ullrich försökte attackera under nästa sträcka mot Albertville men Pantani lyckades inför en extatisk publik hänga i och blev den första renodlade bergsklättraren sen 76 att vinna världens största cykellopp.
Tyvärr hamnade mycket av hans seger i vågorna av den stora doping-skandal som skulle skaka sporten under tävlingen då en läkare från Festina-stallet stoppades med sin bil och man fann en massa otillåtna medel.
Detta fick massa åkare att hoppa av tävlingen och Jean-Marie Leblanc som ansvarade för touren tackade personligen Pantani för att han räddade det som räddade gick med sin klassiska seger.
Här stod han på toppen av sin karriär och inledde också följande års Giro dÌtalia på bästa sätt då han hade en ledning på ointagliga dryga 5 minuter inför dom avslutande två etapperna,dock hände här vad som skulle komma att sänka honom för evigt.
På kyrkogården i Madonna di Campiglio väntade dopingkontrollanter för att ta ett flygande test på åkarna och Marco uppvisade 60% i hemakrotit-värde (50% är den tillåtna gränsen),vilket i sig inte är ett dopingbrott men en indikation på EPO-doping,men han avstängdes två veckor pga hälsoskäl.
I samma veva gick franska åkaren Jérôme Chiotti ut och sa att han klarat samma test med likvärdiga resultat trots han varit bloddopad och nu föll det sig oundvikligt att inte Pantani skulle misstänkas för det samma.
Han hävdade sin oskuld och drog sig tillbaks från allt tävlande under den resterande delen av säsongen,märkbart sårad och förbittrad.
Under den här perioden kom nästa gigant in i sporten, Lance Armstrong och man hade gärna sett mer av den duellen men Pantani kände sig så sviken av den sport han älskade så mycket att han aldrig mer mäktade komma upp i samma klass.
Dock glimtade han till ibland och var den enda som kunde mäta sig med Armstrong under den tuffa klättringen uppför Mont Ventoux år 2000,och när Pantani gick först över linjen sa Lance att han släppt etappen till italienaren medan Marco själv hävdade att han kört ifrån I`Àmericano som han kallade Armstrong.
Som kontrade med att kalla italienaren "elefantino",ungefär den lilla elefanten vilket syftade på Pantanis utstående ören,ett öknamn han avskydde.
Detta kom i alla fall att bli Il Piratas sista bejublade seger och han kom aldrig tillbaks till sitt glada jag han var så berömd för och han lade in sig på en klinik hemma i Italien 2003 för depression och drogmissbruk.Efter det var tanken att han skulle lägga försäsongens träning i Argentina,men han valde att gå under ytan i Havanna på Kuba.
Där ska han enligt ryktena levt på Papaya och anti-depressiva tabletter helt förvirrad,hans ska tydligen ha gett bort sin cykel och klocka till några lokala ungar.
Efter hans älskade farfar Sothero gick bort -92 fanns det bara en man som kunde komma honom in på livet,nämligen hans stallchef Luciano Pezzi och bara tre veckor efter Madonna di Campiglio så gick även han bort så man förstår att det var en jobbig tid.Stallets ägare sa om den händelsen följande
'They understood each other. If Luciano hadn't died - if he'd been able to be near Marco for a few more years - things would have turned out differently. Instead, I've lost two friends.'.
Det är nästintill omöjligt att inte se likheterna till en viss Paul Gascoigne,dom var bägge två luggslitna idrottare som trots alla motgångar och missbruksproblem lyckades ta sig till toppen.
Där visade de upp en i publika sammanhang ganska sällsynt sårbarhet och komma att bränna ut sig totalt i sin sökande på ett erkännande..Kanske är det just som gjort dom till så enormt populära personligheter i sportvärlden och definitivt i landet Italien.
Man kan också tycka att det var märkligt att pressen inte valde att skydda honom när dom visste att han mådde så pass dåligt som han gjorde under den sista tiden,något som ses som kutym i många länder.
Så till den där ovärdiga sortin på ett sjabbigt hotell i Rimini för drygt sju år sedan,det hela inleddes med att Pantani skulle fira sin födelsedag med några nära vänner och släkt.
Där sade han att problemen åter blivit värre men också att han inte skulle ta emot den hjälp som erbjöds,just det var en röd tråd för Pantani under dom sista åren,absolut ingen kunde nå fram till honom och alla som älskade eller brydde sig om honom stöttes bort.
Under festen sa han att han inte visste vem han kunde lita på,och avslutade med att gå in i badrummet för att dra en sista lina kokain innan han lämnade sin egen fest.
Han åkte sen via ett stopp i sin hemby Cesenatico där han tog ut 80.000 till en fest i Milano där hans agent firade sitt nyblivna faderskap.Vännen förstod att saker inte stod rätt till men ville i alla fall ringa Pantanis fader och säga att han var vid liv och var han höll hus.
När Pantani fick reda på det försökte han undvika fadern men stötte ihop med honom på farstu-trappen och ett vilt bråk utbröt som slutade med att resväskan och hans mobil kom flygande och han lämnade platsen enbart med kläderna på kroppen och sina kontanter.
Här tog han en taxi till Rimini och hotellet Le Rose Hotel,absolut inte ett värdigt en mångmiljonär som Pantani.
Han checkade in den 9 februari och lämnade hotellet under 20 minuter den första dagen innan han barrikerade sig där inne under 4 dagar.
Under hans näst sista dag beslöt han att beställa en pizza upp till rummet och mannen som drev pizzerian var en gammal amatörcyklist vid namn Oliver Laghi som mycket förvånad mötes av en uttorkad,skitig Marco Pantani i dörren.Han sa att han bjöd på maten och Pantani tackade så mycket och sa att han skulle komme ner följande dag så dom kunde dricka några glas vin och prata minnen.
Följande dag vägrade han släppa in städerskan och skällde ut andra gäster på samma våning,uppenbart förvirrad och paranoid,när sedan receptionen försökte ringa upp till rummet svarade han inte på hela dagen.
De började ana oråd och beslutade tillslut att man skulle gå in i rummet,man mötes av en hemsk syn.
Rummet var täckt med medicinförpackningar och Pantani låg framstupa på golvet,det såg ut som han fallit ur sängen och hans kala hjässa var alldeles uppsvullen,på sängbordet låg mera mediciner täckta utav ett fint lager av kokain.Han dödsförklarades på plats och obduktionen visade att det var en överdos av kokain som var orsaken,och cirkeln hade slutits bara ett fåtal mil ifrån där han föddes 34 år tidigare.
Italiens största dagstidning Gazzetta Dello Sport skrev på förstasidan ."Se n'è andato".(Han är borta),och en hel cykelvärld med många andra försattes i sorg,till och med Maradona grät i TV.På hans begravning i Cesenatico samlades 20.000 människor och man läste upp dom sista orden i han dagbok:
"I fyra år har jag varit i varje rättssal, jag har förlorat min vilja att vara som andra idrottsmän, cykelsporten har förlorat och många ungdomar har förlorat sin tro på rättvisan. Alla mina kollegor har blivit förnedrade, med TV-kameror gömda i deras hotellrum för att försöka förstöra familjer. Hur kan man inte göra sig själv illa efter det."
Han fick sedan en egen etapp uppkallad efter sig i Giro dÌtalia, än idag och för all framtid kommer en hel värld sakna honom,för mig personligen innebar han att jag fick känslor för en sport jag aldrig hade fått upp ögonen för om det inte varit för en liten bandanaklädd pirat.
Vila i frid Marco!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar