Johan Cruyff..

Två män har en självskriven plats i den holländska historien när vi pratar fotboll,demontränaren Rinus Michel som tog världen med storm när han uppfann totalfotbollen och den som var hans främsta vapen på planen,nämligen Johan Cruyff.
Egentligen döpt till Hendrik Johannes Cruijff och född 1947 i Amsterdam. Han skulle komma att växa upp i Weidestraat,en förort till Amsterdam och endast en halvmil från Ajax hemma-arena så att det blev den klubben var tidigt ganska givet.

Han spelade så mycket fotboll så han slet ut ett par skor på två veckor något som inte var så populärt hos den stränga fadern som tyckte att han skulle hjälpa till i affären som familjen ägde
Dock gick "Jopies" alla drömmar i uppfyllelse när klubben i hans hjärta hörde av sig på hans 10-årsdag och meddelade att han blivit utvald till deras ungdomssektion.
Men i samma veva gick hans fader bort och han blev tillsammans med sin syskon ändå tvungna att hjälpa till i familjeföretaget,dock skulle det visa sig att Ajax skulle figurera som hans andra familj från och med denna stund.

Ajax-tiden

Johan var alltid bättre än sina jämnåriga och i sin strävan att utvecklas valde han att spela med dom lite äldre talangerna i klubben,då det som bekant skiljer en del i fysik mellan tex 14 och 18-åring tvingades han tidigt förlita sig på sin skicklighet och vara ett steg före.
Hans första match med A-laget skulle komma 1964 då han som 17-åring kom in som avbytare emot Groningen och gjorde Ajax enda mål i 1-3 förlusten,detta var för övrigt den sämsta säsongen klubben någonsin gjort,13:e plats blev slutresultatet.

Följande säsong skulle komma att bli hans stora genombrott där det blev 25 mål på 23 matcher vilket gjorde att Ajax åter stod som ligamästare.
Säsongen efter vann man dubbeln och Cruyff blev för första gången utsedd till bäste spelare i Holland något han skulle bli även dom två följande åren,säsongen 67/68 skulle han även få spela i sin första Europacup-final men där visade Milan sig starkast och vann med 4-1.
Nästa år blev det dubbeln igen för Ajax men under säsongen 70/71 blev han skadad för första gången i sin karriär,fram tills dess hade han spelat i nummer 9 men när det var dags för comeback så spelade Gerrie Muhren i det numret och här valde Cruyff sitt berömda nr 14,vilket skulle vara det man förknippade man han framöver med.

Detta år var även det året Ajax vann för första gången i Europa via 2-0 mot grekiska Panathinaikos och Cruyff blev även utsedd till Europas bästa fotbollsspelare för första gången.
Att holländsk fotboll var den hetaste skulle cementeras följande år när Ajax tog sin andra raka titel i Europa genom en seger över Inter med 2-0 i finalen och Cruyff gjord bägge målen.
Det ansågs som en enorm seger för totalfotbollen när det fram tills dess varit den italienska defensiva skolan som skördat dom största framgångarna kontinentalt,Ajax vann detta år även världsfinalen emot argentinska Independiente och den europeiska supercupen mot Glasgow Rangers toppat med ligan och cupen hemma i Holland och dessa fem titlar av lika många möjliga är ett svårslaget rekord.
Tredje raka europatiteln kom nästa år mot Juventus och som vanligt vann Ajax allt hemma i Holland och under sina åtta år i klubben dominerade man fotbollsvärlden på ett sätt som man aldrig sett motsvarighet till efteråt men nu hade Barcelona fått upp ögonen för Cruyff och det skulle visa sig bli hans andra stora kärlek i fotbollslivet.

Barcelona-tiden

Johan Cruyff flörtade omgående med dom katalanska fansen när han sa att det aldrig var något tvivel om att det skulle bli Barcelona före Real Madrid,då han aldrig skulle förknippa sig med en klubb som stod så nära Franco-regimen.
Under hans första år i klubben besegrade man Madrid med hela 5-0 och klubben tog sin första ligatitel på 14 år och han blev återigen utsedd till Europas bästa fotbollsspelare.

I denna veva föddes hans son Jordi,men den spanska staten tillät inte han registrera detta katalonska namn men efter en utdragen rättsprocess fick han tillslut rätt,denna Jordi skulle även en dag ta en plats i Barcelona.
Dom kommande tre säsongerna skulle dock inte innebära så mycket bucklor till Barca mer än en copa del rey-seger 78 men han vann för evigt en plats i alla kataloners hjärta.Det var också här han kanske gjorde sitt mest berömda mål mot Atletico Madrid,ett mål som kom att kallas "The impossible goal"...skåda det här bredvid.

Cruyff har alltid varit en man som säger sitt och det skulle göra att han kom på kant med ledningen och valde nu att som många stora spelare gjorde vid den här tiden att göra en repa i USA,först var han påtänkt för samma klubb som Pelè ,New York Cosmos.
Dock spelade dom på konstgäs,något som han absolut inte ville så det blev L.A Actecz och senare Washigton Diplomats,men suget på europeisk fotboll blev för starkt så han valde att återvända till Levante i La Liga.
Efter en kort sejour så valde han flytta tillbaks till sin stora kärlek Ajax och fansen var skeptiska men på sedvanligt vis vann han över alla belackare,det skulle i stället vara klubbens dåvarande direktör som satte käppar i hjulet med uttalandet "Johan är för gammal,han är inte värd något mer".
Givetvis såg Cruyff rött och i ren provokation valde han att skriva på för Ajax största rival Feyenoord som tog emot honom med öppna armar,han avslutade en remarkabel karriär där med att vinna liga och cupguldet.

Holländska Landslaget

Cruyff gjorde faktiskt inte mer än 48 landskamper under 11 år med ett facit på 33 mål,laget förlorade aldrig när han gjorde mål och han blev faktiskt den första holländare att bli utvisad någonsin i sin andra match mot dåvarande Tjeckolovakien,för det blev han avstängd ett år av det egna förbundet.
En annan rolig detalj är att han hade ett eget kontrakt med Puma till skillnad från Oranje som hade Adidas,så han spelade landskamperna med endast 2 ränder istället för resterande spelare som hade 3 ränder på tröjan.

Under dom här åren hade landslaget sin peak och är allmänt känt som det bästa lag som aldrig fått höja VM-bucklan.

Vid 1974 års mästerskap dominerade man enormt och slog på vägen fram till final ut Argentina med 4-0,Östtyskland med 2-0 och dom regerande mästarna Brasilien med 2-0.Det började också på bästa sätt mot Västtyskland där man direkt från avspark via 13 tillslag spelade sig fram till straffområdet där Cruyff fälldes och Neeskens slog in straffen,tyskarna hade alltså inte rört bollen innan dom låg under.

I slutet av matchen kunde dock inte holländarna hålla upp dominansen och Västtyskland tog över och vann med 2-1 och en hel nation och stora delar av övriga världen sörjde.
Cruyff hjäpte sedan fram Holland till nästa VM i Argentina -78 men avslutade sin landslagskarriär året innan,den officiella orsaken var att han bojkottade den argentinska juntan som satt vid makten men för några år sedan avslöjade Cruyff att den egentliga orsaken var ett kidnappsförsök mot hans familj -77 och sade:

"To play a World Cup you have to be 200% okay, there are moments when there are other values in life.^"
Tränarkarriären

1985 tog han över tränarjobbet i Ajax och den första säsongen förlorade man ligan mot Hiddinks PSV trots att man hade en målskillnad på +85 och det blev aldrig några ligaguld som tränare,men två inhemska cuptitlar och den största meriten en seger i Cupvinnarcupen -87.
I finalen ställdes man emot Lokomotiv Leipzig och här gjorde en annan legend matchens enda mål Marco Van Basten,dock skulle hans taktiska briljans ge resultat flera år senare igenom Ajax seger i Europacupen 95.
Han införde sättet klubben skull komma att spela på,3-4-3.

1988 hörde Barcelona av sig och där skulle han komma att bli den framgångsrikaste tränaren i klubbens historia.
Mellan 91-94 vann man ligan fyra raka gånger och 92 vann man Europacupen mot Samdoria,samma lag man vann Cupvinnarcupen emot -89.
Totalt blev det 11 stora titlar och med sina 9 säsonger är han den tränare som suttit längst i klubben,dessutom plockade han in såna legendariska namn som Stoijkov, Hagi, Laudrup och Romario från utlandet.
Dock blev det inga titlar dom två sista åren och han fick tillslut sparken 96 och svor då att aldrig träna ett lag igen,något han egentligen bröt då han för två år sen tog över Kataloniens landslag.
Ändå har Cruyffs hand alltid legat över Barcelona efter hans avhopp och hans ord har i det närmsta varit lag,det var tack vare honom LaPorta tog över makten.
Han anlitade konstant holländaren som konsult i viktiga frågor igenom sin tid som president även om Cruyff aldrig hade någon officiell titel.

Det var även han som lade in sitt veto när Barcelona valde emellan Mourinho och Guardiola, normalt sett skulle en storklubb välja det "säkra" alternativet och ta det stora namnet .men inte Cruyff och det är just det som gör han så stor han är alltid steget före.
Han anses allmänt vara mannen som byggde upp Barcelona till vad det är idag och spelsystem har fått namnet Tiki-Taka,det var även det systemet Spaniens landslag anammade när dom vann EM-08 och VM-10.


Personen Johan Cruyff

Johan Cruyff har blivit känd som en fotbollsfilosof och är inom fotbollen känd för sina många uttalande som balanserar mellan genialiska och säga vad som självklart är.
Hans kanske mest kända fras kom när han intervjuades av Spansk media och utbrast "Un momento dado" något han fritt översatte från ett holländskt uttryck som betyder ungefär "I sinom tid",problemet är att det inte finns någon motsvarighet i det spanska språket.

Reportern såg ut som ett frågetecken och Cruyff tyckte han var en idiot som inte förstod vad han menade,med åren skulle spanjorerna förstå vad han menade och nu kan man till och med hitta uttrycket i inhemska lexikon.
Cruyff rökte tidigare ett paket om dagen men efter en hjärtoperation -91 fimpade han för gott och började jobba intensivt mot den samma.

Han vann guldbollen vid tre tillfällen,ett rekord han delar med Platini och Van Basten.
En annan maktkamp stod just emot Van Basten när han valde att hoppa av alla åtaganden för Ajax för några år sedan när Marco tog över tränarrollen..Här går väl historierna isär lite men vad som är säkert är att Johan kände sig sviken av Van Basten,dock försvarar han alltid sin familj utåt och valde att avsäga sig hellre för klubbens bästa.
Kvinnan i hans liv har alltid varit Danny Coster och dom har tre barn,Jordi,Chantal och Susila.
2004 blev han utsedd till den fjärde största holländaren genom tiderna,före såna storheter som Rembrandt och Van Gogh med flera.

Han är allmänt ansedd som världens tredje bästa spelare genom tiderna efter Pelè och Maradona,vad som dock skiljer honom markant från dessa är att han lyckades få ut och pressa sina lagkamrater till stordåd vilket gjort att en del anser honom som den största,men såna jämförelser är mer av akademiskt intresse.
För tillfället är han aktuell som ledare för en av tre falanger som slåss om makten i Ajax, och som det ser ut för stunden är den favorit till att få utstaka Amsterdamklubbens framtid.
Tröja 14 är för evigt pensionerad av Ajax,den enda spelare som blivit hedrad på detta vis i klubben.

Sköna Cruyff-citat

-"Du kan inte vinna mot dem, men du kan förlora mot dem".
 -Sagt om Milan inför deras möte emot Ajax i Europacupens final -95

"Fotboll handlar om att göra misstag. Den som gör flest, förlorar"

"Ett ganska besvärligt barn"
 -Sagt om Zlatan Ibrahimovic

"De som inte är på min nivå, kan inte skada min integritet"

"Hade jag velat att du skulle förstå det, hade jag förklarat det enklare" 


 "Överse med min karriärs tragedi, dvs. att jag alltid kan allting bättre än min omgivning – med resultat att jag ständigt är missnöjd.

Det sistnämnda fångar essensen hos Johan Cruyff,han har alltid en åsikt om allt inom fotbollen och skaffar sig oundvikligen en del fiender men är alltid hårt med rättvis.
Detta bekräftas utav Tony Bruinn,hans högra hand under åtta år.

Johan har en underbar fotbollsfilosofi och mycket skarpa iakttagelser i varje situation. Tyvärr, är han för aggressiv och vill alltid få sin vilja fram. Han är född ”besserwisser”, han vet allting och alltid bättre än andra. Om laget reser med flyg så går han in i cockpiten och talar om för flygkaptenen hur han ska flyga. Om vi åker buss så dirigerar han chauffören hur han ska köra. 

Vad man än tycker om den frispråkiga holländaren så var han en av dom allra största både på planen och som tränare,och han kommer fortsätta att sprida visdom över fotbollen länge än.

Ur ett holländskt perspektiv.

En intensiv fotbollssäsong går emot sitt slut och klubbarna ska rusta inför framtiden,den finns en hel del intressanta spelare som kan bli nya gunstlingar för den breda publiken,en superintressant sådan är Hollands U21-landslagsman Georginio Wijnaldum från Feyenoord.

"Gini"har spelat i Rotterdam-klubben sen 04 och var också den första spelaren född på nittiotalet som tog en plats i laget,normalt spelar han på en offensiv mittfältsposition så landslaget får ju vänta då den platsen är välfylld i Oranje,men även en plats till höger på mittfältet är aktuellt.

Att dessutom Feyenoord är inne i en sjuk krisperiod där det verkligen inte finns en enda euro i kassan gör att man knappast kan säga nej när ett bud kommer under sommaren.Det har tidigare spekulerats i klubbar som Milan,Real,Chelsea och Liverpool den sistnämda skulle kunna vara ett steg i rätt riktning då dom nu äntligen verkar vara på rätt köl,och hans stora förebild Dirk Kuyt spelar ju som bekant där.

Det här känns tveklöst som nästa Orangea superstjärna att erövra fotbollsvärlden.

Att Ajax får ordning på dom inre stridigheterna och det blir nog så att Cruyff och co får makten,nu är man ju äntligen tillbaks på toppen med champions league nästa säsong som inkomst.
Som vanligt finns det gott om talang för De Boer att välja i räkna med genombrott för spelare som danske Nicolas Boilesen,Sneijders lillebror Rodney och Lorenzo Ebecilio på den lite större scenen.
Ryktas även o att Japp Stam ska bli assisterande till De Boer,kan så klart bara sluta på ett positivt vis.

Om vi ändå pratar Holland så skulle man väl unna Twentes Theo Janssen ett försök i en större europeisk klubb,det skulle kunna vara en praktvärvning trots hans 30 år,han har utvecklats något enormt och figurer ju i landslags-sammanhang nu när en del av dom mer namnstarka namnen lämnat återbud.

Något enormt glädjande är att det nu är helt klart att världens smartaste fotbollsspelare Marc Van Bommel enats med Milan om sin framtid,lita på att dom som inte ännu tagit han till sitt hjärta i Milano kommer göra det framöver,han är ju i princip furbon personifierad.

12 titlar på 12 säsonger har det blivit och är en spelartyp Milan har brist på i övrigt,förutom Silva ser jag han som klubbens viktigaste bricka i sin kampanj att ta över Europa igen.

Klaas-Jan Huntelaar måste bara börja producera i Schalke 04,det finns liksom inget annat om han ska kunn hålla fast vid sin landslagsplats.Som tur är har han fortfarande ett hemskt bra facit i det sistnämde men att petas av Raul håller helt enkelt inte när man bara för 4 år sen var Europas hetaste anfallare.

Hedwiges Maduro sågs som en framtida mittfältsgeneral när han slog igenom i Ajax för ca 5 år sen,men sedan flytten till Valencia har det gått trögt även om en del kan tillskrivs skador.
Men han är definitivt för bra för att sitta på bänken vid 26 års ålder och hoppas verkligen han antingen spelar till sig en fast plats eller börjar kolla på en ny klubb.
Han skulle nog definitivt passa i Premier League med sin fysiska stil,typ i en klubb som Aston Villa eller Everton för att blåsa nytt liv i karriären,det har blivit 15 landskamper men nästan alla ligger 4 år tillbaka i tiden.

Bert Van Marwijks favorittalang och även den kanske största sådana i Eredivise,Kevin Strootman kommer nog stanna en säsong till i Utrecht och det gör han förmodlingen rätt i,räkna med att högermittfältaren kommer dominera ligan kommande år.Trist nog blev det inget europaspel för laget men han kommer få gott om den varan i sin framtida karriär.

Real Madrids sista holländare är kanske lite oväntat Royston Drenthe som varit utlånad till Hercules på slutet,han var lite grinig när klubben inte ville släppa han till Juventus i det förra transerfönstret och att han dessutom enligt egen uppgift ej fått ut mer än 25%av sin lön gör det inte bättre.
Starka rykten hävdar dock att Turinklubben kommer göra ett nytt försök att värva vänsterback/mittfältaren nu under sommaren och det är nog på tiden att Royston rör på sig efter 4 år i Madrid.

Dessutom när det finns en helt annan chans på en landslagsplats på vänsterbacken efter att Bronckhorst pensionering,han fick chansen när Urby Emanuelson var borta under en match av Marwijk förra året,så han finns med i tankarna.

Intressant också att se om Maarten Stekelenburg kommer överväga att ta över efter Van der Sar på Old Trafford,han säger att han fått ett riktigt bra erbjudande av Ajax men också att givetvis är det smickrande att förknippas med Man United.Han är ju trots allt 28 år och varit trogen Amsterdamklubben hela sin karriär så man får förstå om han nu tar nästa steg.

Milans tre legendariska holländare Van Basten,Rikjaard och Gullit har ju som bekant alla satsat på tränaryrket på äldre dagar och det med väldigt blandat resultat.Det började ju ganska okej för den sistnämde som spelande tränare för Chelsea 98 men efter det har det burit rakt ner i avgrunden.Via Newcastle,Hollands U19,Feyenoord och L.A Galaxy återfinns han i hårdsatsande ryska klubben Terek Grozny men inte så länge till skulle jag gissa.

Två segrar har det blivit på 9 omgångar,med den skrämmande antal gjorda 4 mål,rapporterna skvallrar också om en alldeles särdeles tråkig fotboll ovärdigt en holländare.

Van Basten är för övrigt klar för portugisiska Sporting och det är en riktig utmaning när ligan domineras så kraftigt av Villa Boas och Porto för tillfället,vad som är säkert är att han i alla fall kommer skaffa sig några nya ovänner dom närmsta månaderna på sedvanligt vis.

Rikjaard får väl leta jobb under sommaren efter floppen i Galatasaray men där är jag inte orolig,han är minst lika smart utanför som han var på planen.

Det är fortsatt en kraftig positiv känsla inför den nederländska fotbollen och det ska bli en intressant "silly season" under sommaren.

Helgens funderingar..

En innehållsrik sporthelg är över och det blir inte så många fler såna framöver då sommaren snart är här,mest utrymme i media har givetvis Finlands veritabla slakt utav Sverige givits,känslan var att man för varje mål som pangades in i slutminuterna skickade Sverige år tillbaks i tiden,det problem Tre Kronor haft dom senaste 15 åren blev väldigt synliga.

Mest anmärkningsvärt är tendensen att inte stå upp för tröjan,det är inte första gången man blivit helt paralyserade i liknande situationer,kanske lite magstarkt att säga att man saknar stolthet för sin land men nu går det inte blunda längre för att något inte står helt rätt till ,så något positivt kanske kan komma ur det här för Sverige.
Och att säga att finländarna är lyckliga över det här här guldet är helgens underdrift,vi snackar nationell eufori.
Själva matchen har redan analyserats in i minsta detalj,vad som däremot gav en fadd bismak var den alltid lika läskiga Calle Johansson,han må ha varit en bra back en gång i tiden men för guds skull hoppas jag han slagit i sin sista spik i kistan som tv-kommentator nu.

Hans uttalande om Mikael Granlund,när han säger" Han tror han är världsmästare nu" och syftade på hans "Zorromål" problemet är bara det att det är näst intill omöjligt att hitta en ödmjukare kille än Granlund.
Han var den första att tona ner målet och framhäva laget,och trots att en hel mediakår ville ha lite sköna uttalanden att skriva om så fick dom bara "endast ett mål inget mer".

Och sedan att i en enögd stil av bästa supporterklass fortsätta att såga honom i finalen trots att han var den som drog på sig utvisningen som fick in Finland i matchen igen och senare assistera till det avgörande 4-1-målet.Han fnyste sedan högt när Södergren ville jämföra honom med Forsberg och andra stora spelare.
Riktigt,riktigt smaklöst och visst får han hata Granlund,absolut men han kanske inte ska göra det i sin roll som nyanserad analytiker av spelet.Aldrig någonsin har den svenska avundsjukan och jantelagen fått en tydligare ansikte,vi hoppas TV3 nu inser att tittarna kräver lite mer än en go gubbe som sitter och drar anekdoter från sin karriär.

Novak Djokovic fortsätter på den inslagna vägen och har nu 38 raka segrar,dessutom har han nu besegrat Nadal två gånger på grus i Mastersfinaler på lika många veckor.
Det har också inneburit sju raka titlar med Australian Open från januari som topp,så helt plötsligt är det inte mycket som skiljer han och Nadal inför årets stora grusprov,Franska Öppna som startar senare denna vecka.

Bookmakern Pinnacle (med branchens bästa vigg) ger 1.95 på Spanjoren och 2,65 på Djokovic medan ästa man,Federer ger 21 gånger insatsen så att dessa herrar är överlägsna för dagen kan man nog säga utan att överdrivna.
Novak Djokovic var annars riktigt,riktigt nära att få respass i semifinalen under veckan när Andy Murray servade för matchen i det avgörande setet vid ställningen 5-4 och skotten visade upp en form som han inte varit närheten av denna säsong,intressant inför Roland Garros.

Milan hade avslutningsfest i helgen och man visade också upp den nya tröjan som ska gälla nästa säsong,tyckte först den inte såg så imponerande ut på bild men ändrade mig helt när den satt på så att säga,dom gamla klassiska tröjorna med dom vita markerade linjerna kommer vara snyggast i Italien nästa år.

Inför årets NBA-säsong var det två lag det pratades om som ev segrare,stjärnfyllda Miami Heat med LeBron,Wade och Bosh,Los Angeles Lakers och kanske Boston Celtics.
Dom två sistnämda är redan ute och i helgen tog Chicago Bulls en förkrossande 20+ poängs-seger mot Miami och Rose,Boozer,Noah (son till Yannick och en svensk mamma),Deng och dom andra tjurarna är nu officiellt  mina favoriter till titeln,så skönt att inte alla ligor är förutsägbara nuförtiden.

Det är ju stor risk att NFL-säsongen kan bli lidande pga strejkplanerna i USA,detta har gjort att jag kolla lite extra på draftpicksen och främst ett som fick dom flesta att höja på ögonbynen och ifrågasätta ledningen.
Världens största idrottsbrand Dallas Cowboys hade en miserabel säsong ifjol och när man dessutom valde North Carolinas linebacker Bruce Carter i andra rundan som nr 40 totalt så var det många boysfans som trodde dom såg i syne.
Carter genomgick nämligen en omfattade knäoperation så sent som i december och genomgår fortfarande rehabträning,men efter ha läst en del lovord från NFL-networks Mike Mayok så valde jag att kolla på lite klipp på spelaren.

Och kan konstatera att där finns potential,en ruggig fart och Carter utstrålar en sjuk energi på planen,när man sedan inser att han tränats av Cowboys gamla defensive coordinator Butch Davies, så kan man nog räkna med att man haft lite bättre insyn i spelaren än dom andra lagen.
Så kanske kanske det ändå var ett genidrag,det är nog bäst det för räkna med griniga fans annars.

Cykelsäsongen är i full gång och Giro dÌtalia är inne i en avgörande fas,igår var det klättring uppför vulkanen Etna och en man visade upp bland det värsta jag sett på bra länge,nämligen spanjoren Alberto Contador som förnedrade allt vad motstånd hette..ingen spännig där att vänta alltså.
Men det är ju bara sex veckor till det största loppet utav dom andra Tour d`France och nu har man lite abstinens från Sveriges bästa kommentator Roberto Vacchi,sommaren är räddad som vanligt.

Sist men inte minst lyckades Ajax fullborda sin remarkabla vändning på en till synes körd säsong, när men säkrade sin 30:e ligaseger i den tolfte timmen via seger över Twenta på en kokande Amsterdam Arena.
Siem De Jong nätade två gånger och räkna med att han kommer tracka lillebror Luuk som just spelar i Twente,men det snyggaste målet var annars självmålet fram till 2-0,vi konstaterar i alla fall att ordningen är återställd i Nederländerna.

Marco Pantani,piraten vi aldrig glömmer.

Få idrottare har blivit så älskade inom sin sport som Marco Pantani blev inom cyklingen,epitetet Il Pirata eller piraten på svenska fick han för sin säregna stil,på hans rakade skalle satt alltid en bandana och öronen var utsmyckade med stora örhängen.
Sagan börjar 1970 i italienska Cesena,det var där han fick sin första cykel av farfar Sothero och vid tio års ålder bestämde sig för att skriva in sig i den lokala klubben "Grupo Cicloturistico Fausto Coppi."

Hans stora genombrott skulle komma i "Giro dÌtalia" 1994 då han lyckades vinna två etapper och sluta på en sammanlagd andraplats efter Jevgenij Brezin men före den här tidens gigant Miguel Indurain,trolgtvis hade han nog vunnit hela tävlingen om inte stallorders på att hjälpa teamets förstaåkare Chiappucci under dom inledande etapperna givits.

Pantani  som mätte 1.72 och vägde 54 kilo revolutionerade cykelsporten med en aldrig tidigare förmåga att klättra i bergen,det tycktes inte spela någon roll hur mycket han tappade på dem flacka sträckorna utan i bästa Jouhaug-stil plocka in det.
Man trodde nu att tiden var inne att italienaren skulle ta över tronen inom cykelsporten men här skulle den första av många olyckor skriva om hans öde,1995 under en sträcka mellan Milano-Turin föll han så olyckligt att han bröt ett ben på två ställen och tvingades till ett långt uppehåll.

1997 var han på banan igen men redan under en av dom tidiga sträckorna i Girot sprang en svart katt över vägen och fällde honom,han skulle dock komma att utmana Jan Ullrich senare samma år i Tour d`France.
Många cykelälskare kommer än idag ihåg några klassiska sträckor i bergen där som vanligt Pantani var  starkast,men Ullrich visade prov på klass och minimerade skadorna,tillslut blev det en tredjeplats efter just Ullrich och Virenque.
Men det var nästföljande år italienaren skulle skriva in sig i historieböckerna och otaliga hjärtan för evigt.
Han vann först sitt första Giro dÍtalia,ett lopp han egentligen ville hoppa över då det var en allmän åsikt att det inte fanns en möjlighet för någon åkare därefter skulle kunna utmana i Touren,dock tvingades han ställa upp tack vare sitt sponsorkontrakt.

Indurain hade fyra år tidigare försökt sig på dubbeln men misslyckats och att en bergsklättrare skulle göra det fanns bara inte,dessutom hade inte en italienare vunnit loppet sedan 1965.
Men det var just Pantanis inställning som gjorde honom till den favorit bland folket han blev,Italien hade vid denna tid andra bra "roleuer" som ovan nämde Chiappucci.
Men dom intalade sig själva och ett framgångs-törstande land att man inte hade en chans mot utpräglade linjeåkare som Indurain,LeMond och Ullrich och sade sig köra för andraplatsen.Pantani ville dock alltid vinna,det spelade ingen roll hur det såg ut inför en etapp.

1998 års Tour d`France skulle komma att avgöras i Pyreneèrna där Pantani plockade in hela försprånget Jan Ullrich samlat på sig den första veckan och under en klassisk sträcka mellan Grenoble och Les Deux Alpes slog han tysken med hela 9 minuter i en hällande regn.
Ullrich försökte attackera under nästa sträcka mot Albertville men Pantani lyckades inför en extatisk publik hänga i och blev den första renodlade bergsklättraren sen 76 att vinna världens största cykellopp.

Tyvärr hamnade mycket av hans seger i vågorna av den stora doping-skandal som skulle skaka sporten under tävlingen då en läkare från Festina-stallet stoppades med sin bil och man fann en massa otillåtna medel.
Detta fick massa åkare att hoppa av tävlingen och Jean-Marie Leblanc som ansvarade för touren tackade personligen Pantani för att han räddade det som räddade gick med sin klassiska seger.

Här stod han på toppen av sin karriär och inledde också följande års Giro dÌtalia på bästa sätt då han hade en ledning på ointagliga dryga 5 minuter inför dom avslutande två etapperna,dock hände här vad som skulle komma att sänka honom för evigt.
På kyrkogården i Madonna di Campiglio väntade dopingkontrollanter för att ta ett flygande test på åkarna och Marco uppvisade 60% i hemakrotit-värde (50% är den tillåtna gränsen),vilket i sig inte är ett dopingbrott men en indikation på EPO-doping,men han avstängdes två veckor pga hälsoskäl.

I samma veva gick franska åkaren Jérôme Chiotti ut och sa att han klarat samma test med likvärdiga resultat trots han varit bloddopad och nu föll det sig oundvikligt att inte Pantani skulle misstänkas för det samma.
Han hävdade sin oskuld och drog sig tillbaks från allt tävlande under den resterande delen av säsongen,märkbart sårad och förbittrad.

Han var också vansinnig då man hängt ut honom i pressen innan domen fallit,något som aldrig hänt förr.Hela processen skulle dra ut på tiden och även fler test kom att skickas in för analys men fyra år senare kom han att frias för samtliga misstankar och alltså aldrig under sin karriär fällas för dopingbrott.

Under den här perioden kom nästa gigant in i sporten, Lance Armstrong och man hade gärna sett mer av den duellen men Pantani kände sig så sviken av den sport han älskade så mycket att han aldrig mer mäktade komma upp i samma klass.

Dock glimtade han till ibland och var den enda som kunde mäta sig med Armstrong under den tuffa klättringen uppför Mont Ventoux år 2000,och när Pantani gick först över linjen sa Lance att han släppt etappen till italienaren medan Marco själv hävdade att han kört ifrån I`Àmericano som han kallade Armstrong.


Som kontrade med att kalla italienaren "elefantino",ungefär den lilla elefanten vilket syftade på Pantanis utstående ören,ett öknamn han avskydde.

Detta kom i alla fall att bli Il Piratas sista bejublade seger och han kom aldrig tillbaks till sitt glada jag han var så berömd för och han lade in sig på en klinik hemma i Italien 2003 för depression och drogmissbruk.Efter det var tanken att han skulle lägga försäsongens träning i Argentina,men han valde att gå under ytan i Havanna på Kuba.
Där ska han enligt ryktena levt på Papaya och anti-depressiva tabletter helt förvirrad,hans ska tydligen ha gett bort sin cykel och klocka till några lokala ungar.
Efter hans älskade farfar Sothero gick bort -92 fanns det bara en man som kunde komma honom in på livet,nämligen hans stallchef Luciano Pezzi och bara tre veckor efter Madonna di Campiglio så gick även han bort så man förstår att det var en jobbig tid.Stallets ägare sa om den händelsen följande

 'They understood each other. If Luciano hadn't died - if he'd been able to be near Marco for a few more years - things would have turned out differently. Instead, I've lost two friends.'.

Det är nästintill omöjligt att inte se likheterna till en viss Paul Gascoigne,dom var bägge två luggslitna idrottare som trots alla motgångar och missbruksproblem lyckades ta sig till toppen.
Där visade de upp en i publika sammanhang ganska sällsynt sårbarhet och komma att bränna ut sig totalt i sin sökande på ett erkännande..Kanske är det just som gjort dom till så enormt populära personligheter i sportvärlden och definitivt i landet Italien.
Man kan också tycka att det var märkligt att pressen inte valde att skydda honom när dom visste att han mådde så pass dåligt som han gjorde under den sista tiden,något som ses som kutym i många länder.

Man frossade i hans drogproblem,skilsmässan med hans danska flickvän Christine Johansonn,bråket med hans far och massa andra tragiska saker.

Så till den där ovärdiga sortin på ett sjabbigt hotell i Rimini för drygt sju år sedan,det hela inleddes med att Pantani skulle fira sin födelsedag med några nära vänner och släkt.
Där sade han att problemen åter blivit värre men också att han inte skulle ta emot den hjälp som erbjöds,just det var en röd tråd för Pantani under dom sista åren,absolut ingen kunde nå fram till honom och alla som älskade eller brydde sig om honom stöttes bort.
Under festen sa han att han inte visste vem han kunde lita på,och avslutade med att gå in i badrummet för att dra en sista lina kokain innan han lämnade sin egen fest.

Han åkte sen via ett stopp i sin hemby Cesenatico där han tog ut 80.000 till en fest i Milano där hans agent firade sitt nyblivna faderskap.Vännen förstod att saker inte stod rätt till men ville i alla fall ringa Pantanis fader och säga att han var vid liv och var han höll hus.
När Pantani fick reda på det försökte han undvika fadern men stötte ihop med honom på farstu-trappen och ett vilt bråk utbröt som slutade med att resväskan och hans mobil kom flygande och han lämnade platsen enbart med kläderna på kroppen och sina kontanter.
Här tog han en taxi till Rimini och hotellet Le Rose Hotel,absolut inte ett värdigt en mångmiljonär som Pantani.
Han checkade in den 9 februari och lämnade hotellet under 20 minuter den första dagen innan han barrikerade sig där inne under 4 dagar.

Under hans näst sista dag beslöt han att beställa en pizza upp till rummet och mannen som drev pizzerian var en gammal amatörcyklist vid namn Oliver Laghi som mycket förvånad mötes av en uttorkad,skitig Marco Pantani i dörren.Han sa att han bjöd på maten och Pantani tackade så mycket och sa att han skulle komme ner följande dag så dom kunde dricka några glas vin och prata minnen.
Följande dag vägrade han släppa in städerskan och skällde ut andra gäster på samma våning,uppenbart förvirrad och paranoid,när sedan receptionen försökte ringa upp till rummet svarade han inte på hela dagen.
De började ana oråd och beslutade tillslut att man skulle gå in i rummet,man mötes av en hemsk syn.

Rummet var täckt med medicinförpackningar och Pantani låg framstupa på golvet,det såg ut som han fallit ur sängen och hans kala hjässa var alldeles uppsvullen,på sängbordet låg mera mediciner täckta utav ett fint lager av kokain.Han dödsförklarades på plats och obduktionen visade att det var en överdos av kokain som var orsaken,och cirkeln hade slutits bara ett fåtal mil ifrån där han föddes 34 år tidigare.
Italiens största dagstidning Gazzetta Dello Sport skrev på förstasidan ."Se n'è andato".(Han är borta),och en hel cykelvärld med många andra försattes i sorg,till och med Maradona grät i TV.
På hans begravning i Cesenatico samlades 20.000 människor och man läste upp dom sista orden i han dagbok:

"I fyra år har jag varit i varje rättssal, jag har förlorat min vilja att vara som andra idrottsmän, cykelsporten har förlorat och många ungdomar har förlorat sin tro på rättvisan. Alla mina kollegor har blivit förnedrade, med TV-kameror gömda i deras hotellrum för att försöka förstöra familjer. Hur kan man inte göra sig själv illa efter det."

Han fick sedan en egen etapp uppkallad efter sig i Giro dÌtalia, än idag och för all framtid kommer en hel värld sakna honom,för mig personligen innebar han att jag fick känslor för en sport jag aldrig hade fått upp ögonen för om det inte varit för en liten bandanaklädd pirat.

Vila i frid Marco!

Finland vinner VM.

Väljer att ta en dags semester ifrån att försöka reflektera över vad som hänt och händer runt om i idrottens värld och helt enkelt bara delge vad som först kommer upp i huvudet,och det är nog milt sagt några ganska färgade åsikter,även om den uns sanning nog kan spåras i dem.
Det blir ju lätt så när man som finländare ställs emot Sverige i en VM-final,men hur jag än vänder och vrider på det så känns det så sjukt bra inför finalen,normalt sett är man alltid nervöst medan det nu känns osannolikt att inte det andra guldet genom tiderna ska komma,precis som sist står Sverige på andra sidan isen.

Man blir så där medtagen så man vare sig kan eller vill se objektivt på det hela,svenska hockeyspelare är bara en grå massa,stöpta i samma form (ok Lidström du skulle kunna misstänkas ha en finländsk förälder).

Medan det finska hockeyfenomenet fått fram såna extremt älskvärda personligheter som Saku Koivu,Jere Karalahti och Esa Tiikanen,helt enkelt såna killar som inte går att finna i Sverige.
Det blir lite klassisk "de goda mot de onda"-feeling över det hela,för när till och med tjeckerna lagt ner sin ryggsäcks-hockey är det svenska styrspelet hockeyns sista farsot att besegra.
Dels är det så skönt att Finland för en gångs skull inte varit så där överlägsna tidigt i turneringen man oftast är,för innan Rysslandmatchen var det inte speciellt mycket mer än transportsträcka där vi till och med bjöd vår mest älsvärd nordenbroder Danmark på en poäng.

Jalonen har verkligen lyckats få till ett kollektiv som fungerar som en enhet och man märker verkligen att inställningen är precis den man kan önska,laget bara njuter av den här finalen.
Finns liksom ingen mättnad av att vara där och laget räds nog definitivt inte Tre Kronor,känslan är lite av att de insett för länge sedan att Sverige inte är den där stormakten i hockey längre.

Sen kanske det inte går att undvika att tänka tillbaks på en del vändningar i stora sammanhang och det kanske mycket väl kommer dyka upp på isen på söndag,dock är jag övertygad om att man vet att man är ett bättre lag i grunden.

Sen har ju lejonen Mikael Granlund,han har väl ungefär lika mycket talang och hockey i sig som hela det svenska laget,och epitetet den nya Koivu är givetvis ett gigantiskt ok att bära men man börjar snart undra om det inte kan komma att slå in en vacker dag.

Om han nu väljer Minnesota nästa säsong så får han gälla som favorit till Calder trophyn trots sin ännu avsaknad av en fysik som krävs för att bli absolut störst där borta,Scheen,Gudbransen och Johansen får ursäkta.

Dock oroar det lite att de senaste säsongernas mest hypade blåvita spelare som Joensuu,Osala och Pesonen inte tagit det steget som verkade oundvikligt utan fått harva i farmarligorna,till skillnad mot svenska mer limiterade spelare som Tedenby och Pääjärvi faktiskt spelat till sig tröjor borta i Amerika.

Men i slutänden vinner alltid klass och man kan ju konstatera att det motvända gäller i KHL,  Bars Kazan borde väl snarare spela i FM-ligan kan man tycka.
En annan aningen skrattretande detalj är annars det svenska mediedrevet,när dom efter matchen mot Ryssland skulle intervjua diverse finländska spelare och envisades med att ta upp vad dom kände för Viktor Fasth!!?

Vad fan liksom killen är snart en 30-åring som gjort ETT bra slutspel för AIK i sin karriär,jämför det med Vehanens utmärkelse till KHLs bästa målvakt förra säsongen.Och hur gärna svenska fans vill så är den enda likheten vi kan finna att bägge är late bloomers,kom igen Fasth kan få öppna båsdörren i bästa fall till Petri.Så Jalonens krigare måste undra,står Sverige och faller så mycket med Fasth då har dom problem,boom tack för den svenska journalister liksom.

Som vanligt har Finland ett ruggigt powerplay,(bara Latvia har bättre stats)...23 % att jämföra mot 18% för deras motståndare...och det är som vanligt en viktig faktor,dessutom bygger traditionellt finskt spel på mera fart än svenskt så vi får väl hoppas på en del minuter när dom inte hinner med.
Statistiken i  boxplay talar också sitt tydliga språk,Finland är bättre och även en mer betydelselös statistik  som cementerar det där "goda mot onda" är publikligan,Finland har dragit 9216 i snitt mot mera B-VMs-aktiga 6607 stycken för Mårts mannar.

Ingen av lejonens spelare var med vid det senaste guldet och även om det kanske inte kommer innehålla lika legendariska namn när man minns tillbaks om några år så unnar man i alla fall Niko Kapanen ett guld,vet inte hur många gånger han vunnit denna turnerings plusminus-liga.

Så känslan är unison,det blir guld och ishockeyn får segra för en gångs skull på söndag.
Allt det här är sånt som poppar upp i en sjukt färgad hjärna,men det är det som är så skönt att få vara och det kommer inte ändra efter kl 23 på söndag.

OS och rasism genom tiderna.

Kan tyckas aningen långt kvar till nästa års OS i London för en nedräkning men i takt med sommarvädret åker tankarna i väg till den stora festen.Dessutom med franska fotbollsförbundets mindre smickrande "rasist"-historia i färskt minne så började jag reflektera lite över de här med rasism och idrott något som tydligen skrämmande nog finns kvar år 2011,dock väljer vissa att dra det lite för långt och i bästa kabbalistiska stil helt enkelt se vad man vill se.

För det blir i mina ögon aningen löjeväckande när Irans chef för os-truppen,Mohammad Aliabadi går ut med påståendet att Londons spelens logga har ett rasistiskt budskap.Tydligen ska tecknen läsas som Zion och inte 2-0-1-2 som det var tänkt,och hotar med att bojkotta mästerskapet.Utan att gå allt för långt kan man väl ändå skönja vissa brister i Irans tolerans mot oliktänkade folkgrupper,för att inte tala om i andras ögon en aningen förlegad kvinnosyn.

Han säger: "
- Tyvärr får vi alla bevittna hur det kommande olympiska spelet möter en tuff utmaning, definitivt grundad i vissa människors rasistiska anda.
- Användandet av ordet Zion i logotypen i emblemet av OS 2012 är en väldigt upprörande handling."

Personligen är jag mera upprörd att samma logotyp tydligen ska ha kostat 4 miljoner!? att ta fram,uppenbarligen har man valt fel yrkesinriktning i livet.

Jag är absolut den första att ta avstånd till allt vad rasism heter och anser det bör kväsas i sin linda med alla medel tillåtna men det var faktiskt värre förr som tur är eller ta bara Berlin-OS 1936.

Detta var tänkt att bli det stora propaganda-spelet för Nazistregimen med Hitler i spetsen, men som tur var har väl aldrig en större seger för mänskligheten personifierats i någon som Jesse Owens kom att göra under detta mästerskap.

Han vann hela fyra guld och rikskanslerns uttalande om den ariska rasen överlägsenhet fick sig en rejäl törn där,Hitler valde att endast gratulera dom tyska deltagarna under den första tävlingsdagen (då Owen ej tävlade).
Detta gjorde att han fick utstå kraftig kritik från den olympiska kommitèn och beslutade därför att inte skaka hand med några deltagare alls under resterade tävlingar.

Men Owen själv sade:.

"Hitler had a certain time to come to the stadium and a certain time to leave". "It happened he had to leave before the victory ceremony after the 100 meters. But before he left I was on my way to a broadcast and passed near his box. He waved at me and I waved back. I think it was 'bad taste' to criticize the man of the hour in another country"..

-Hitler själv var givetvis rasande och sade att den svarta rasen härstammade från djurriket, därför borde den ej tävla under samma premisser,och helt enkelt uteslutas från vidare tävlan.

Dock får vi här se prov på att faktiskt inte alla tyskar hade samma människosyn som kanslern,något man ibland lätt kan få intrycket av.
För Jesse Owen rev ner stående ovationer av dom 110.000 på läktarna och alla ville ha en glimt eller autograf av den överlägsna atleten,.
Adi Dassler (Adidas grundare) gav honom som första färgade idrottare chansen att springa i företagets skor,
Owen fick också färdas och bo på samma hotell som dom övriga deltagarna.

Samtidigt var detta något som var otänkbart under dessa tider på många platser hemma i USA,och Jesse Owen blev faktiskt aldrig hyllad på hemmaplan av sittande presidenten Franklin D Roosevelt medan han faktiskt fick en gåva skickad till sig av Hitler.

Detta vittnar om en nästintill lika smutsig människosyn i USA under århundradets första hälft och Owen skulle komma att känna sig mer sviken utav sitt hemland har han senare avslöjat.
Man måste imponeras av denna man som egentligen inte var önskvärd någonstans trots att han skänkte sitt land såna enorma framgångar för att sedan leva utblottad stora delar av sitt fortsatta liv.
Dessutom fråntogs han rättigheterna att utöva sin älskade friidrott kort efter spelen,skamligt är bara förnamnet.

1968 års olympiska spel i Mexico City kom också att stå som skådeplats för ett av dom starkaste manifesten genom tiderna emot rasism,det var där dom afro-amerikanska löparna Tommi Smith och John Carlos höjde sina svarta handskar på prispodiet.

Det hade inför spelen föreslagits av sociologen Harry Edwards att färgade atleter skulle bojkotta de samma och det var också enligt duons utsago han som inspirerat dom till aktionen.
Men det var den vite tvåan australiensaren Peter Norman som kom med iden att dom skulle låna hans svarta handskar under pris-ceremonin.
Detta för övrigt något han skulle straffas för resten av sitt liv av sitt egna förbund genom böter och att ej tillåtas tävla  fortsatta spel.

Tommy Smith sade själv om händelsen följande:

"If I win, I am American, not a black American. But if I did something bad, then they would say I am a Negro. We are black and we are proud of being black. Black America will understand what we did tonight."
Även duon straffades för tilltaget och skickades hem men tvingade världen att belysa ett problem och gjorde enormt mycket för de färgades fortsatta kamp för en drägligare tillvaro.
Owen,Smith och Carlos fick alla betala ett högt pris men dom fick också många att tänka till,för det är just förmågan att tänka och utbilda oss som får oss att bli bättre individer,för det är helt enkelt så att intelligenta, tänkande människor aldrig bli rasister.

Så för mig har faktiskt dom olympiska spelen med facit i hand kommit att stå för något positivt i kampen för människors lika värde och samtidigt en viktig påminnelse om att vi aldrig får glömma historiens i många fall hemska människosyn.
.

Orlando is going down.

Första gången jag var över i USA var -93 och där startade mitt intresse för NBA i allmänhet men i synnerhet för Orlando Magic.Laget kom till 89 tillsammans med 3 andra lag när ligan utökades och man knöt tidigt tidigt till sig megastjärnor som Shaq o`Neil och Penny Hardaway.

Sedan dess har man huserat storspelare som Grant Hill,McGrady,Francis och nu för tiden är Dwight Howard lagets klart mest lysande stjärna.
Man har lyckats gå till playoff dryga hälften av säsongerna och man spelade final så sent som för två år sen,lägg till det en helt nybyggd arena och att man har ligans näst högst payroll så skulle man kunna tro att det är ett av dom mer framstående lagen för tillfället.

Dock har man lyckats köra hela bygget i botten, i fjol blev det conference-final mot Boston och denna säsong lyckades man inte slå ut Atlanta Hawks,ett lag man dominerat fullständigt dom senaste åren.
Det finns väl knappast någon som kan vara nöjd med värvningen utav Gilbert Arenas,ni vet han som drog pistol mot sina lagkamrater i Washington och ställde till med en av dom större skandalerna i ligans historia.
Dessutom verkar inte ens coach Stan Van Gundy göra mycket för att bygga upp hans falnande självförtroende utan placerar honom på bänken ganska tidigt,historiskt är ju han en spelare som kräver en hel del avslut innan skärpan ställs in.

Hedo Turkoglu ska man inte ens prata om han borde lägga skorna på hyllan så man får komma ihåg honom för den stora spelare han tvivelaktigt varit.Värvningen utav åttafaldiga All star-spelaren Vince Carter blev inte så bra man kunde hoppats och dessutom lär Rashaad Lewis dra på en fri transfer denna sommar.

Kvar har vi då lagets ryggrad Dwight Howard som verkligen måste ges en eloge för att ändå hålla upp laget som han gör när han radar upp toppmatcher.Dock har det ju blivit så att man bygger hela det offensiva spelet runt honom,egentligen skulle han nog komma bättre till sin rätt om man gav han mer defensivt ansvar för där är han ju bevisligen en av ligans bästa.
Man såg ju klart och tydligt att laget fick ut mer när man valde att spela ett uptempo-spel tidigare under säsongen men helt oförklarligt gick Gundy tillbaks till sin half court-ideologi.

När vi nu dessutom läser att Howard är less på att spela i Orlando så känns hela "Denver/Carmelo"-scenariot nära förestående,att ha lagets enda stjärna på grinigt humör för att han inte vill spela kvar har aldrig varit ett vinnande koncept.
När det sen är Lakers det ryktas mest om så blir man nästan illamående,det är laget man tillsammans med många andra gillar minst i NBA.
Dels för att dom då skulle ha en sjukt bra första-femma men också för att man älskar Dwight så mycket och skulle vilja önska honom lycka till i vilken klubb det nu än blir i framtiden.
Dessutom skulle nog Orlando-fansen gå i taket då man fortfarande har Lakers "stjälande"av Shaq i färskt minne så man kan väl lugnt säga att alla som håller på stadens stolthet har lite svårt med nattsömnen just nu.

Men den kanske värsta känslan just nu är att det är är ruggigt svårt att se lösningen på problemet när dom man vill ha bort sitter på lukrativa kontrakt som dränerar klubbkassan,så vi ber om ett mirakel av Otis Smith under sommaren.

Tre sköna "One Hit Wonders"

Idrott är i många fall ganska förutsägbar,oftast vinner dom på pappret bästa utövarna och har dom en dålig dag kliver oftast ändå några hyggligt kända fram.Men ibland händer det faktiskt mirakel,någon otippad kille eller tjej som knappt skulle vara där här sin dag då allt stämmer.Några av dessa "One Hit Wonders" har etsat fast sig i idrottshistorein för evigt.

Marius Corbett

Sydafrikanen Corbett hade visserligen en ganska framgångsrik juniorkarriär där han bla plockade hem VM-Guldet 94,men så drabbades han av en armbågsskada och avslutade sin karriär för att börja spela rugby igen.
Dock blev tävlingsuget så starkt så han beslöt sig ta upp det igen -96,det gick väl ok och han satte ett personligt rekord på dryga 83 meter men visade inte upp några bestående resultat.
Så inför VM i Aten 97 var det i princip ingen som hade hört talas om Marius och han hade hela 18 man med ett längre personligt rekord att tävla emot.

Han gick obemärkt vidare till finalen och där chockade han en hel friidrottsvärld med sitt andra kast i tävlingen, uppmätt till 88.40 en ökning av sitt personliga rekord med 4.50 meter och slog dessutom deet afrikanska rekordet.När ingen av hans medtävlare kom upp i normal standard så var det en närmast chockade Marius Corbett som fick klättra högst upp på podiet.

Efter det guldet var han aldrig närheten av liknande resultat och kvalade inte ens in till dom stora mästerskapen,dessutom gjorde skadorna sig påminda igen och han lade ganska tidigt ner tävlandet.Så man kan väl lungt säga att han var bäst när det gällde i motsats till Patrick Bodèn om vi ska vara lite elaka.

Roberto Carratero

Carratero var en tennisspelande spanjor som aldrig gjort några väsen av sig innan han anlände till Hamburgs ATP-tävling 1996 då rankad på 143 plats i världen.
Men här spelade han som i trance och besegrade i nämd ordning,Jordi Arrese,MaliVai Washington,  Arnaud Boetsch  och Gilbert Schaller(alla klart bättre spelare) innan det var dags för semifinal.

Där skulle han ställas mot en av världes bästa grusspelare för tillfället 7-rankade ryssen Kafelnikov som nog sällan varit säkrare på en finalplats.Roberto Carratero gick ut och spelade honom av banan i två raka set för att sedan i farten besegra landsmannen Alex Corretja i finalen.

Han såg ut som en blivande världsspelare och kommentatorerna på Eurosport spådde honom en lysande framtid.Intervjuaren frågade vad seger betydde för honom och han sa "Mera poäng,pengar och kvinnor".
Och det skulle visa sig bli hans öde för efter det vann han endast ett 10-tal matcher på touren och gjorde sig känd som en festprisse av rang tillsammans med goda vännen och playboyen Carlos Moya.

Nuförtiden anordnar han en uppvisningsturnering hemma i Spanien där Nadal,Moya,Corretja och Sanchez brukar ställa upp i.Tennisvärlden glömmer aldrig hans galna eriksgata i Hamburg den där veckan för 17 år sen.
,
James "Buster" Douglas

Mike Tyson var fullständigt överlägsen omkring 1990 och hade inte förlorat en match,han var så stor favorit att endast ett kasino erbjöd spel på matchen (42-1).
Douglas hade enbart mött och besegrat rena medelmåttor innan den där kvällen i Tokyo,dessutom dominerade han matchen totalt mot "Iron-Mike" som vägrade ändra taktik och försökte slå ut sin motståndare med ett vinnande slag.

Tyson ringhörna var i det närmsta paralyserade när hans öka svullnade upp,de hade inte ens tagit med utrustning för ett liknande scenario och tvingades fylla en latexhandske med is för att kyla ned skadan.
Tyson repade mot och lyckades golva Douglas i den åttonde ronden,och var övertygad om att han nu var skakad så han kom ut aggresivt i den nionde ronden.

Dock ville hans motståndare annat och när han fick in kraftig slagserie började han inse att något historiskt var på gång.
Så i den tionde ronden fick han in en tung uppercut följt av en snabb serie och Tyson gick i backen för första gången i sin karriär,bilderna av där han famlar efter sitt tandskydd är historiska och han klarade som bekant inte domarens räkning.

Buster Doulas förlorade sen titeln till Evander Holyfield åtta månader senare och drog sig tillbaks för pengarna han dragit in,dock gjorde han en comeback sex år senare efter nästan ha omkommit i en diabetiskt koma-incident utan att på något sett kunna upprepa den där magiska aftonen i Japan.

Detta är tre solskenshistorier som repat mod i underdogs genom åren och även om dom inte inträffar så frekvent är dom väl värda att vänta på för alla älskar ju "David och Goliat"-historier!

-Milans framtid avgörs nu.

-Milan är laget i hjärtat sedan den holländska invasionen på 80-talet,så man är väldigt nöjd nu när laget tagit sitt första guld på 7 år och spräckt Inters jobbiga svit.

Ändå är det väldigt oroande att titta in i spåkulan vad komma skall,nyheterna att man värvat nigerianske Taiwo från Marseille var visserligen väldigt glädjande.Vänsterbackspositionen var den mest alermerande även om man Allegri verkar ha glömt att Urby Emanuelson spelat stora delar av sin karriär på just den positionen.

Dock är värvningen av Mexès en som oroar något oerhört,jag var en av dom som trodde det var en framtida världsback när han slog igenom i Auxerre.Nu är det tänkt att han är den som ska axla Nestas ansvar som mittback,problemet att han inte är rätt man för det.Jag förespråkar och tycker om att titta lite extra på personen istället för bara fotbollskunskaperna,där lämnar fransmannen en hel del att önska.Han har en tendens att ta många onödiga kort och har ett hett humör han aldrig lyckats tygla.

Dessutom är han faktiskt 29 år och knappast kan ses som en framtidsspelare,när man lägger en lön på 40 miljoner per säsong och med det en av dom bäst betalda i laget är det svårt att vara helt nöjd.Platsen brevid han är vikt åt enoermt duktige Silva vilket i alla fall känns tryggt,men en mittback till är att föredra.
Nu är jag givetvis färgad i fråga om hollänska spelare men det är otroligt att Mathijsen spelar kvar i Hamburg,maken till intelligent spelare får man leta efter,dock är hans 31 år i mesta laget.Men kanske skulle jag välja att lägga krutet på en ung kille som belgaren Vertonghen från Ajax,han är snart en av dom stora försvararna i Europa.

Då är det högerbacken kvar och den tog Abate en fast plats om med en strålande säsong så man nuförtiden inte är lika orolig,dock hade det känts riktigt bra om man hade lyckats värva Van der Wiel.Genoas Criscito vore också en utmärkt värvning att stärka upp med som ytterback.
Allegri säger iallafall att man är klar med försvaret nu och det är bara hoppas på det bästa.

Just Allegri är en väldigt kompetent tränare som visade upp fingertoppskänsla under hela säsongen med laguttagningar och flexibel taktik och känns helt klart som rätt man att ta Milan in i framtiden.
Vad som dock oroar enormt är den lucka som uppstår nu när dom gamla trotjänarna  lämnar klubben,jag inser att dom har sina bästa år bakom sig och bör lämna plats för nya.

Det är det inget snack om men just det här med intelligenta spelare blir en bristvara nu om inget görs.Pirlo,Seedorf och Inzaghi är precis såna man behöver i ett lag och likt kameleonter anpassar sig när det blir motgång och får sina medspelare att lyfta sig.Det är just därför dom varit så bra under så lång tid,även om dom fått nöta bänk vilket för övrigt många av dagens stjärnor verkar ha svårt att stå ut med.Skulle även dynamon Gattuso lämna är ännu en i den kategorin borta.
Van Bommel är som tur en sån och även Flamini dock är det väl mycket begärt att den sistnämde ska ha mycket med förstaelvan att göra,dock en utmärkt rotationsspelare.Boateng ska absolut vara kvar men ledaregenskaperna är väl ännu inget han gjort sig känd för.

Här blir det helt avgörande vad som kommer in,det pratas om att man sett Essiens agent i staden och även att ett stort bud kommer läggas på en allt mer frusterad Fabregas,bägge två enormt duktiga spelare som man har svårt att tacka nej till.Men i Fabregas fall är den allmäna åsikten "Stor spelare,ingen ledare" så då har vi det där med spelartyper som behövs.
Den absolut bästa värvningen vore i mina ögon gamla Kakà,trots att jag är lite skeptisk i allmänhet att ta hem gamla spelare.Men vi vet att han älskar staden och laget och är exakt en sån man vill ha bland dagens Milanspelare och med sina 29 år har han många bra år kvar,räkna att han är revanchsugen efter den lite bittra sejouren i Real,och nu än mer aktuell för en flytt sedan Mourinho tagit in turken Sahin från Dortmund.

Då är det anfallet där det stora samtalsämnet är om Ganso kommer ansluta,Santos säger att det inte är aktuellt och det samma verkar vara Gallianis ståndpunkt.Givetvis kan det vara spel för galleriet,och till Milan kommer han nog förr eller senare,den känns klockren hursomhelst.

Pato är en framtidsman som man hoppas spelar i klubben många år men med Zlatan som partner är det lite eftersatt med ledarkvaliterna igen och att kalla Cassano för det samma går givetvis inte.Jag älskar Zlatan för den han är men är ingen drömspelare för mig i Milan är känslan,lite Vieri-vibbar där.Robinho vet jag inte vad man ska göra med,han har som bekant förtvivlat svårt att få ur all den fotboll han har i kroppen och var väl en av Europas sämsta avlutare ifjol sett till chanser.En spelare jag skulle gör en hel del för att få se i den rödsvarta tröjan är Arsenals Chamakh,en fighter med framtiden för sig men det är knappast en övergång som är speciellt trolig i dagens läge.

Det har även ryktats att Berlusconi skulle göra ett tappert försök att köpa över Cristiano Ronaldo,givetvis en fotbollsmässig förstärkning men den känns inte klockren eller trolig heller för den delen.Vill man lägga dom pengarna säger jag bara Javier Pastore den dagen han nu lämnar Palermo.

Som sagt trots guldet är jag orolig innan några nya namn för framtiden kritat på,och hoppas verkligen Allegri tänker till några gånger extra inför dessa beslut för nu känns som en ny storhetstid för Milan kan ligga för dörren.

Sportpersonligheter vi aldrig glömmer.

-När man tänker idrott är resultat och titlar kanske det första som kommer upp,men vad som ofta leder till livslång kärlek är kanske allt oftare dess mer säregna utövare.
Visst har många på denna lista skördat stora framgångar i sina respektive gebit,men det är knappast det vi endast kommer ihåg dom för.

Carlos Roa

-Carlos Roa rankades som en av världens bästa målvakter omkring -98,då hade han precis räddat Battys avgörande straffsparken i VMs åttondelsfinal mot England och fört Argentina förbi sina värsta antagonister.
Säsongen hade också gett ett spanskt supercup-guld och han hade fört Mallorca till UEFA-cupens final,utmärkelsen som årets målvakt kom som ett brev på posten.

Men fotboll var inte det viktigaste i Carlo Roas liv,han var nämligen sedan barnsben involverad i den kristna föreningen"Sjundedagsadventisterna".De förordade en spartansk livsstil där den riktiga sabbatsdagen inföll på lördagar och det är ju inte det lättaste för ett fotbollsproffs,men det hade ju i alla fall fungerat för Roa så här långt.Vad som dock var värre att år 2000 inte skulle bli något bra år för världen om man skulle tro evangelisterna,världen skulle gå under på millennieskiftet, de fyra ryttarna skulle komma och ha apokalypsen i släptåg. Han tog beslutet att lägga fotbollsskorna på hyllan.
Och lika snabbt som han slagit igenom var han borta,ingen fick tag i honom och telefon och dylikt jordliga saker hade förstås gjorts av med.
Världen gick som bekant ej under och man fann tillslut Carlos Roa med familj i en avlägsen bergsby där han gjort sig redo för apokalypsen och det var nog en tämligen skamsen målvakt som återvände till Mallorca för att fullfölja sitt kontrakt.Karriären återhämtade sig aldrig och via spel i segunda division med Albacete spenderar han idag fotbollslivet som assisterande tränare till ett argentinskt div 2-lag.

9.Kevin Stevens

-En väldigt skicklig spelare som,huserade till vänster om Mario Lemiuex under Pittsburgs storhetstid i början på nittiotalet,och säsongen blev han blott tredje spelaren som gjort fler mål ä Wayne Gretzky under en säsong då han nätade 54 gånger.Hans totala poäng på 123 stycken samma säsong är än idag det bästa en amerikansk forward gjort men det finns tyvärr andra saker vi kommer ihåg av honom.Bla hans häcklande utav Brian Bellow i Stanley Cup-finalen -91 (se videon).Han hade även en kärlek till droger och prostituerade och man kan väl säga att nådastöten kom på ett motel i St Louis dit han hade retirerat med Rangers matkassa för att inhandla den trevliga substansen crack i sällskap av en glädjeflicka.I samma stund polisen kom in genom dörren skrevs sista kapitlet för en stor spelare,även om ett tröstlöst försök till comeback gjordes.NHL och droger jämnsides med tragiska livsöden verkar vara en vanlig kombination,spelare som Bob Probert,Theo Fleury och Jere Karalati har alla dragit ner rubriker för dylika grejer.

Babe Ruth

-Den största baseball-spelaren genom tiderna enligt många hade också en förkärlek för aningen grova och smaklösa "pranks",fråga bara Ed Woods som anslöt till Yankees -29.
Efter en bortamatch mot Detroit föreslog Babe Ruth att duon skulle gå på en dubbeldejt då han hade fått kontakt med två fagra damer som var intresserad av några drinkar och ev mera,så han bad Ed att köpa med lite apelsiner så skulle han själv ta med lite gin.

Sagt och gjort begav dom sig ut till ett av Detroits sämre områden och när Ruth ringde på dörren i ett nedsläckt hus rusade plötsligt en vansinnig man ut och skrek. "Så du är mannen som svansar runt min fru!...du ska dö" och så avlossade han flertalet skott från nära avstånd och Babe skrek "Jag är träffad Ed,spring för ditt liv".En desperat o desorienterad Woods irrade runt i timmar helt förtvivlad innan han hittade fram till Book Cadillac Hotel där New York Yankees bodde och möttes där av gråtande lagkamrater.

Dom förde in honom i ett nedsläckt rum där Babe Ruth låg nerpudrad med talk och insmord med en blodliknande substans och såg ut att spela på sista versen.Wells svimmade där i rummet men vaknade snart utav att hela laget stod och skrattade åt hans sorg,Ed Wells kunde aldrig någonsin se humorn i det hela men det ger oss en bra bild av vilken humor legenden Babe Ruth gick igång på.

Bruce Grobelaar

Grobbelaar föddes i Sydafrika men kom att representera Zimbabwe på landslagsnivå och är i mina ögon en av dom mer osannolika proffsspelarna genom tiderna.Han var Liverpools målvakt mellan 1981-94 och blev världskänd för sina "Wobbly Legs" i Europacupensfinal -84 mot Roma,efter att matchen slutat 1-1 var det dags för ett avgörande på straffar.Han inledde med att gå fram med ett stort leende och imitera en spagettiätande figur gentemot självaste Bruno Conti som la sin straff över,sedan var det dags för Graziani att få känna på Bruces komik,på linjen började plötsligt han skaka benen imiterande en väldigt nervös spelare och mycket riktigt klarade inte Graziani pressen och brände sin också.
Grobbelaar var dessutom extremt vidskeplig oh tvingade alltid laget att sitta kvar i omklädningsrummet tills han lyckats släcka lampan med ett skott på stömbrytaren.Det här var något som Wimbedon fick nys på och mixtrade helt enkelt med knappen så det inte gick att tända hur mycket man än tryckte på den,så länge har nog aldrig Pool-spelarna behövt vänta på att få springa in på planen.
Han var dessutom involverad i en skandal rörande uppgjorda matcher,på ett i smyg inspelat band hörs han diskutera ev uppgjorda matcher,även om han flera instanser senare rentvåddes så knäckte dessa mål honom ekonomiskt.det hände alltid något runt Bruce och ingen kan säga något om hans bidrag till Liverpools storhetstid under 80-talet.

6.Dennis Rodman

Som medlem av "Detroit Bad Boys" (Pistons 86-93) gjorde "Dennis the Menace" sig ett namn som en tuff hårdför defensiv storspelare och vann bland annat rebound-ligan vid ju tillfällen och blev utsedd till NBAs bästa försvarare vid två tillfällen.
Men utanför planen var det ständig storm med ständiga drogrykten,skiftande hårfärger och kvinnoaffärer.
Ett tag dejtade han sångerskan Madonna,och han gifte sig också med Baywatch-stjärnan Carmen Electra,problemet var bara att han var hög som ett hus och dom skiljde sig endast 10 dagar senare.
Dessutom var han enligt egen utsago bisexuell och det var inte ovanligt att han kunde uppträda offentligt i tex en brudklänning.Hans mest utsvävande period kommer efter ett självmordsförsök -93,där han sades ha haft en uppenbarelse om hur han skulle leva resterande del av sitt liv.
Han var dessutom involverad i wrestling-cirkusen och chokade hela basketvärlden när han inför den fjärde NBA-finalen aldrig dök upp,utan wrestlade tillsammans med Hulk Hogan i Vegas,det renderade i kraftiga böter och arga medspelare.
Hans sejour i San Antonio Spurs var allt annat än lycklig och gick inte ihop med någon förutom reserven Jack Haley som vann hans respekt efter att inte ha avskräckts av ett besök på en gaybar!
Under den här perioden hann han också med att skalla John Stockton och Stacey King under en match för att sedan vägra lämna planen när han blev utvisad.
Inför säsongen 96/97 gick han till Pistons ärkerivaler Chicago Bulls och tillsammans med Michael Jordan fick han lite styrsel på karriären och återigen plocka hem en NBA-titel,dock involverade säsongen en skallning utav domaren Ted Bernhardt som renderade i 6 matchers avstängning.
Vid ett annat tillfälle sparkade han en kameraman i skrevet,200.00 dollar i böter och 13 matcher utan lön blev straffet något som i runda slängar innebar 1 miljon dollar i ytterligare inkomst-bortfall.

Ändå får man sammanfatta Rodmans NBA-karriär som enormt framgångsrik,men han var inte nöjd med det utan har efter den spelat för klubbar som:Tijuana Dragons (Mexico),Torpan Pojat (Finland),Brighton (U.K).
Han har släppt två biografi-böcker,Bad as i wanna be och I should be dead by now,dessutom annonserade Hall Of Fame att han var en av finalisterna till att bli invald i Feb-11.
Dennis Rodman gav ett lika imponerande som tragiskt intryck under sin karriär och ingen spelare ha någonsin varit så kontroversiell under NBAs långa historia.

Mike Tyson

Mike Tyson tog en slumrande boxningsvärld med storm när han äntrade scenen,nitton raka segrar på KO blev det och dom flesta i de inledande ronderna.
Mike var en klassisk slugger som upptäcktes av Cus DÀmato på gatan i princip och han blev även "Iron-Mike"s ekonomiska ombud under dom första åren.Han hade redan vid 13 års ålder blivit arresterad 38 gånger vilket vittnar om den svåra uppväxt Mike hade.
Mike håller fortfarande rekordet som den yngsta boxaren genom tiderna som erövrat alla bälten,något han gjorde då han slog ut Michael Spinks efter 91 sekunder,det är nog den matchen dom flesta kommer ihåg.

Han gifte sig unga vid unga år med stjärnan från The Cosby Show,Robin Givens som skulle visa sig bli ett stormigt sådant och misshandels-rykterna florerade tidigt.

Skilsmässan blev en lång rättslig process som tog mycket hårt på Tyson,samtidigt som Don King och Bill Cayton slogs om vem som skulle promota honom framöver.När vi kommit fram till 1990 var han en skugga av sitt forna jag och skötte varken träning eller sitt privatliv,förlusten mot Buster Douglas kanske inte verkar så oväntad med facit i hand men det räknades som en av dom absolut största överraskningarna vid sin händelse.

Nästa bomb briserade när han blev anklagad för våldtäkt på Denise Washington en 18-årig skönhetsdrottning och Mike fälldes också för det,domen blev 6 år som dock förkortades till 3 år.Det var under sin fängelsetid han konverterade till Islam något han identifierar sig med än idag.

Väl ute var det givetvis comeback som gällde och efter några enkla fighter stod Evander Holyfield för motståndet 1996 i Las Vegas,Holyfield vann och blev historisk som den andra boxare efter Ali att vinna bältet tre gånger,dock anklagade Tyson-lägret han för att ständigt skalla Mike.

Det skulle komma en re-match året efter som var rena cirkusen inför då man fick byta ut domaren efter att Tyson vägrat fightas under den först utnämnde.Vad som utspelade sig i ringen har gått till historien,dock inte för boxningen utan för att Mike bet av Holyfields ena öra och givetvis diskades.

Samma år drogs även hans licens in och han fick nu söka nya inkomstkällor,han blickade emot Wrestlingen där det blev några inhopp.

Licensen fixades på något sätt tillbaks och 2002 fick han åter chansen på ett bälte då Lennox Lewis,en lovande yngling stod för motståndet.Dock gav britten Mike ingen som helst chans och slog ut han i åttonde ronden,det måste varit smärtsamt att se "The baddest man on the planet" förfalla så för hans inbitna fans och här tog i princip hans karriär helt slut.

Sen avrundade han med att lämna in en konkurs-ansökan 2003,för att året ge sig in i den växande K1-cirkusen och en match mot Bob Sapp var länge aktuellt.Dock förbjöd reglerna han att tävla i Japan efter sina fällande domar tidigare så det rann ut i sanden.
2006 lämnade han en nattklubb i Scotsdale sent på natten för att en stund senare ramma en polis-suv med ett otal substanser i kroppen, här blev det återigen rättsliga åtgärder och Mike lade in sig på behandlingshem.

En annan stor tragedi var även när hans fyraåriga dotter avled 2009 och någonstans är det faktiskt svårt att inte känna sympati för Mike Tyson,jag kommer ihåg en story som berättar om hur godhjärtad han faktiskt var. När han precis tjänat sina första miljoner besökte han sina barndomstrakter och fick syn på en uteliggare sittande i rännstenen,han insåg då att han för många år sedan hjälpt honom med husrum under dom svåra åren. Han gick fram till mannen och överräckte nycklarna till sin Lamborghini gott värd uppemot miljonen.
Och för ett boxningsfan som aldrig upplevt Ali,Frazier och Foreman var och förblir Iron-Mike den största.

Bobby Fischer

Vi snuddar lite för gränserna vad man egentligen kallar idrott,schack är väl ingen vi följer på regelbunden basis men hade en kille vid namn Bobby Fischer varit vid liv och aktiv så hade vi nog inte kunnat motstå.Fischer började spela vid 6 års ålder men valde först vid 11 att ta det mer seriöst,han visade upp e remarkabel inlärningskurva och skulle som 13-åring få sitt genombrott.Då skulle han komma att ställas mot David Byrne en amerikansk världsspelare som var 13 år äldre,matchen har kommit att kallas århundradets match och en unge Bobby tog världen med häpnad med sin seger.
Året efter vann han det inhemska mästerskapet och året efter den yngsta stormästaren genom tiderna.

1962 började den kontroversiella amerikanen höras allt mer och hävdade bla att ryssarna fixade resultat som passade dom med lägg-matcher och dylikt i en artikel i Sports Illustrated,något som faktiskt fick förbundet ändra på upplägget.
Han tävlade inte allt för ofta dom närmsta åren men minnesvärt är bla en tävling i Havanna där han efter vägrat inresevisum spelat matcherna via en telegram sittandes i New York.
1967 hamnade han åter i bråk med arrangörerna vid en tävling i Tunisien och avbröt tävlingen trots att han befann sig i ledning av den samma.
Efter några år utan regelbundet spel tog han sats mot en match mot världsmästare via några utslagsrundor,först ställdes han mot Taimanov en rysk stormästare i förkrossande 6 raka partier.Samma resultat blev det i följande match mot danske Ben Larsen,allmänt känt som den bästa utanför Sovjet.
Och i den sista utslagsmatchen krossade han Tigran Petrosian,detta räknas som den största makt-demonstrationen i spelets historia.

Nu var det alltså dags för världsmästaren Boris Spasskij,det började med att Bobby inte ville dyka upp i Reykjavik då han tyckte prissumman inte var tillräckligt hög,det löstes med att en miljonär i hemlandet gick in med en garanti på 1 miljon dollar.Dock visade han upp sin arrogans när han inte dök upp på öppningsceremonin.
Efter att amerikanen förlorat det första partiet krävde han att alla kameror och även publiken på första parkett skulle tas bort,detta var inte tävlingsledningen så pigga på en då hotade han med walk-over.Något som också blev fallet i det andra partiet och Spasskij hade nu en 2-0 ledning,här övervägde Fischer att lämna turneringen men insåg nog att det skulle bli svårt att få till en ny match i såna fall.
Inför det tredje partiet fortsatte gnället och han ville få till stånd en match inför lyckta dörrar,här begick dock ryssen ett fatalt misstag.Han tydde Fischer som en slagen man som greppade efter halmstrån och gick helt enkelt med på kravet något han efter erkänt troligen var av avgörande betydelse.

Bobby hittade spelet via ett energiskt spel och tillslut stod han som segrare med siffrorna 12,5-8,5.
Detta var hans stora final vid schackborden och drog sig tillbaks för att involvera sig i domedagssekten Wordwide Church of God,och blev av med sin titel då han året efter vägrade möta Karpov.
Han skulle också komma att reta landets president Bush Sr då han spelade en uppvisningsmatch mot Spasskij i Belgrad,något som bröt mot USAs sanktioner av Jugoslavien som fick följderna att han förbjöds spela schack i framtiden,dessutom skulle han fängslas om han återvände till sitt hemland.

Dom följande  åren spenderades i Ungern,Fillipinerna och Japan innan han beviljades isländskt pass där han sökt asyl efter Usa försökt få honom utlämnad,i intervjuer fortsatte han häckla sitt modersland.Bara timmarna efter World Trade-attackerna hyllade han dem, hoppades att Bush skulle elimineras och även att landets alla judar skulle fängslas.
2007 insjuknade han med leverproblem men vägrade ta emot vård som skulle kunnat rädda honom, han hävdade även in i det sista att han blivit förgiftad med radioaktivitet utav USA som i ett led att röja honom ur världen.Året efter avled Bobby Fischer och frågan är om vi någonsin får se någon som mäktar sätta en sport som schack på kartan,vi kan i alla fall konstatera att klyschan "Det är en fin gräns mellan geni och galenskap" aldrig känts mer passande.

Paul Gascoigne

Engelsmannen "Gazza"s alla upptåg på och utanför planen skulle vara material till en hel egen blogg,aldrig har någon fått så många att dra på smilbanden och aldrig har någon kommit iväg med så mycket.
Hans uppväxt får betecknas som strulig och med en fader frånvarande och  familjen ofta flyttade runt började Gazza tidigt utveckla en kärlek till alkoholen något som skulle genomsyra hela hans liv.

Vad som ändå räddade honom då och så långt senare i karriären var en bollbegåvning utan dess like.
Newcasle blev klubben han slog igenom på och vid 18 års ålder debuterade han i a-laget mot QPR, men i samma veva började cirkusen runt honom.Den första skandalen var när han på fyllan stal en bil med en kompis och krockade för at sedan försöka smita från platsen.
Han stal också en planskötares traktor för att köra rakt in i klubbhuset under sin sejour i klubben,redan vid denna tid hade viktproblemen infunnit sig som en resultat av livsstilen och den bristande träningsviljan.

Dock ville många storklubbar få hans namnteckning och han gav ett muntligt löfte till Sir Alex att han skulle skriva på för Man U,veckan efter köpte Ferguson en dagstidning under sin semester på Malta och läste att Gazza var klar för Tottenham.
Under Venables ledning utvecklades han till en internationell storspelare och under sina två säsonger tog han klubben till en tredjeplats som bäst och dessutom en final i FA-cupen,i samma veva hade han skrivit på för Lazio i den italienska ligan,olyckan var framme och bara minuter in i finalen skadade han sig allvarligt.
Detta gjorde att italienarna lyckades få ner prislappen en del men innan han skulle hinna ansluta inträffade även en olycka på en nattklubb.
Italientiden blev stormig och även om han aldrig lyckades prestera vad man förväntade sig blev han älskad utav fansen.Ett talande exempel är att efter en chockförlust mot Avellino stormade arga fans spelarnas parkeringsplats och slog samtliga bilar sönder och samman utom en nämligen Gazzas.

Tre år blev det i Italien innan dom tröttnade mest för att han gjort sig omöjlig genom att luftat sina åsikter för en tidning då klubben valt att bänka honom ,resan gick till Glasgow Rangers där det faktiskt gick ganska bra med en del titlar och sedvanlig gunst hos publiken.
Det här var väl den sista klubb Gazza presterade det vi lärde oss älska honom för på planen och sejourerna efter i klubbar som Nottingham,Everton,Boro och senare kinesiska Gansu glömmer vi hellre.

57 matcher blev det för England och mest känd är han nog för sina hejdlösa tårar när han får sitt andra gula kort mot Tyskland i VM-90 och inser att han ej skulle kunna komma spela en ev.final.
Mer tragiska grejer utanför planen innefattar misshandelsgrejen mot sin fru,alkoholismen och diverse intagande på kliniker för depression.
Han har en oslagbar lista av practical jokes,här följer dom vi kommit att älska i efterhand.

• Under en busstur med Lazio åkte bussen in i en mörk lång tunnel,under tiden klädde Gazza av sig och satte sig på sätet intill klubbens president Cragnotti.
• Under den presskonferens där Lazio presenterade sitt nyförvärv,valde Gazza att roa sig med att sitta och skjuta gummisnoddar på samma Cragnotti.
• Under ett Romderby mot Roma försökte bortafansen håna honom och hans vikt igenom att kasta in choklad på planen,Gazza tog och upp den och började äta den samma.
• Lagkompisen Luigi Corrini skulle hämta upp honom innan träningen,när han kom hem till Gazza blev han helt enkelt inlåst i sex timmar och missade träningen,allt i en kampanj  för att reta lagets tränare Dino Zoff.
• Han ville hälsa Gattuso välkommen till Rangers,aningen osmakligt valde han att utföra sina behov i den sammes strumpor.
• När Tottenham hade träningsläger i Asien,valde Gazza ställa till kaos på flyget ner som slutade med att han visade baken för hela flyget,dom ville släppa laget i Ryssland men aktade Bryan Robson övertalade dom att fortsätta.,man kunde tycka han låg på minus efter det men valde på kvällen att hälla en öl över Robson,det är det ingen annan som gjort med säkerhet.
• Hans favorit Cragnotti fick vid ett tillfälle höra hur stora bröst hans dotter förfogade över.

• En annan favorit var att stjäla spelarbussarna. 

-Det är i princip omöjligt att inte fatta tycke för en spelare som Paul Gascoigne,men lika mycket lider man av att se han må som han gör idag,och det är inte svårt se likheterna hos en visst George Best.