Italiensk fotboll-En kärlekshistoria

-Man kan väl konstatera att det inte varit lätt eller heller icke är det att älska italiensk fotboll i Sverige även om det går mot bättre tider sakta men säkert.
Redan på sent 60-talet började indoktrineringen av att den bästa fotbollen huserade på brittiska öarna och lag som Wolverhampton,Sunderland,Arsenal,Liverpool och Manchester U vann livslång kärlek hos svältfödda fotbollsälskare ackompanjerade utav Lars-Gunnar Björklund i den statliga televisionen.

Just Björklund var för övrigt ensam initiativtagare till projektet efter varit nere i England för att göra ett reportage om rävjakt av alla ämnen,bara för att på plats inse att det var dödfött då en epidemi av mul och klövsjukan härjade i landet och all jakt var lagt på is.

Han valde då att spendera lördagen på White Hart Lane med mötet Tottenham och Chelsea. Under dessa nittio minuter föddes alltså iden till programmet Tipsextra som skulle få vårat land att bli så anglofierat över överskådlig framtid.
Man kan ju bara spekulera över vad som hänt om han blivit utsänd att gör ett reportage om vinindustrin i Toscana.

Visst kanske det är så enkelt att den klassiska engelska spelstilen passar vårt lynne bättre där brist på teknik o finess ofta ersattes med tempo och aningen bryskare spel. 

Men ändå hade ju svenska legender som Gren,Nordahl,Liedholm och Nacka Skoglund
fullständigt tagit stövel-landet med storm som saknar motstycke i svensk idrottsexport.
Något som aldrig kommit att upprepas i England där man faktiskt får säga att trots några tappra försök inga svenskar förutom Sven-Göran Eriksson dragit ner förstasidans rubriker.

Trots detta var det alltså från och med då den engelska ligan man skulle föredraga före filmande,fuskande och allmänt onda italienare.

Min egen kärlek till fotbollen föddes någonstans mellan Maradonas VM-86 och totalfotbollens seger igenom Hollands EM-seger 88. Frontfigurer som nämnde Maradona,Rikjaard,Van Basten och Gullit flyttade för alltid i mitt eget hjärta och för att få se mer av dessa var det Italien man var tvungen att bege sig till.

Jag minns än idag vårat första kompisgäng som alltid sammanstrålade genom fotbollen i söder och varje söndag var
vikta åt Uno,Kryss,Due och ansåg oss förstå något som gått förbi alla andra fotbollsälskare.
Stjärnorna,spänningen och dom tyngsta titlarna återfanns alltid i Italien,kanske delvis på grund utav engelska lags frånvaro i Europacuperna efter Heyselstadion.
Och dom spelare som skulle dra störst rubrikerna på öarna härstammade på ett eller annat sätt från vår liga.
Gullit,Vialli och Zola var ju med och starta den våg som skulle föra Engelsk fotboll in i framtiden.

Trots detta matades man med argument som att framgångarna endast bygde på destruktivt och spelförödande spel härleda utav i våra ögon genier som Arrigo Sacchi som är en man ur den offensiva skolan från början,inte undra på att en omedveten avsky väcktes mot dessa oinsatta
hädare.Visst kanske man själv var lika blind men spelare som Liniker,Shearer,Rush,Adams och Cantona mäktade
helt enkelt inte skapa samma skönhet som dess motsvarigheter(Undantaget "Gazza" men han hade man följt även i den isländska ligan).
Baggio,Baresi,Del Piero,Van Basten,Signori och följ av mer sentida gladiatorer som Totti,Zidane och Ronaldo var helt enkelt i ens egna ögon dom riktiga stjärnorna.

När man tänker på det närmare kanske man kan tycka det märkligt att som en produkt utav den holländska fotbollsideologin med dess sköna totalfotboll där anfall är bästa försvar kunna fastna så mycket för den taktiska diton i Italien.

Catenaccio och Furbo är begrepp dom flesta holländare aldrig funnit någon anledning att lära sig.
I stort går dom ut på att det är helt legitimt att segra till varje pris,eller som romarna skulle uttryckt det "Exitus acta probat",ändamålen helgar medlen.
Men hur gärna man än vill det så är fotboll så mycket mer än klacksparkar,sambaspel och skott i kryssen och det är just på det här övriga italienarna tagit patent på och inte alltid men förvånande ofta gjort till en skön konst.

Man kan raljera över Materazzis agerande gentemot Zidane i VM-finalen 06 men just det är essensen av det italienska fotbollskynnet,det är långt ifrån vackert men förbaskat effektivt och på samma sätt har vi vant oss att Gli Azzuri profiterar på motståndarnas misstag.
Jag kan inte säga att jag alltid stödjer det men jag ger det all respekt i världen och samtidigt fascineras utav det lika mycket som en vacker "förstärkning" som påkallar domarens  uppmärksamhet..visa kallar det fusk,visa att uttnyttja regelverket till fullo hur det än är så dömer domaren tillslut.
Måhända att italienarna var pionjärer på området men dom som inte iakttagit spelare som Beckham och Owen de senaste åren är ganska enögda. Varför jag väljer dessa är för att de mångt och mycket kommit att representera den moderna
engelska fotbollsspelare som kommit att lägga grund för ett landslag som faktiskt har bra mycket större chans till titlar än dess föregångare sen -66.
Svaret är enkelt,engelska fotbollsspelare är trötta på att vara fotbollsfamiljens förlorare och blivit lite smartare.
Helt naturligt och även om de aldrig kommer göra det lika utstuderat är det just den egenskapen som ger dem en chans
att få vinna en landslagsturnering någonsin mer,tyck vad ni vill om det men så är det.
Även om Gli Azzuri i princip aldrig presterar vad de flesta skulle förknippa med positiv offensiv fotboll så är det inte lika utpräglat på klubbnivå,men man får nog alltid räkna med att det kommer finnas något av lagen som kommer backa hem vid en 1-0 ledning,även det kan vara vackert och som sagt så är vinna en ganska vital del av idrotten,något som man kan i Italien.

Men lika trött blir man också på att höra av anglofilerna att det är just på detta sätt man vinner alla sina titlar,jag har i alla fall svårt att glömma Milans 4-0 på Barcelona i Cl-finalen 93,knappast en enbart defensiv seger om man säger så.Sen får man samtidigt imponeras av Mourinhos taktiska triumf med Inter ifjol då det faktiskt var absolut det enda sätt man kunde fälla Barcelona.
Hursomhelst förändras ständigt fotbollen och där kommer smarta italienare ligga i bräschen
oavsett om det är offensiv eller defensiv som måste adderas.
När man kommer den gemene italienaren lite närmare förstår man hur mycket fotbollen betyder det är lika viktigt som kyrkan,en andra religion skulle man kunna säga.
Begreppet calciatori e veline talar också sitt tydliga språk,sportens frontfigurer vinner ofta prinsessan i detta fall landets modeller och allra fagraste damer.Helt enkelt det närmaste en man av det italienska samhället kan komma historiens romerska gudar.

Inte undra på att man följer sina anfäders segerrika triumftåg som nästintill alltid fungerat,med detta i baktanke förstår man lite lättare att dess ligas skamfläck "Calciopoli" uppkom,givetvis inte att förväxla med att acceptera.

-Det kanske är så att Englands topplag spelar lika bra och framgångsrikt nuförtiden,Spaniens gör det definitivt med hjälp av fotbollsvärldens mest välfyllda kassakistor.
Men det spelar föga roll,i mina papper är det inte mycket som slår ett fullsatt Madonnaderby,Romderby, en bengalfylld kurva eller helt enkelt den passion Serie A frambringar.Kanske känner jag lite nyvunnen kärlek i takt med att Milan återigen
ser ut att ta hem scudetton efter några års svacka.
Men jag gissar helt enkelt att jag är en produkt av min miljö och min uppväxt,precis som dom kanske flesta som gått i kanske motsvarande "engelska" inkörsport in i fotbollen.

-Vad som känns skönt att veta är att det finns plats för oss alla, för i fotbollens oändliga värld kan alla nationaliteter och filosofier husera sida vid sida,om än med viss kärleksfull friktion!